Baltic Junior Cup 2009
Fredagen började med att jag vakna ½h innan klockan skulle ringa, bara för att jag slog handen i golvet. Japp så var morgonhumöret förstört... Fast lite redde det sig då jag fick överfalla Lillis sådär direkt i arla morgonstund. Vi åt morgonmål och pratade en stund med Cissi, Evas sambo. Sen blev det till att rafsa ihop sina pinaler och pallra sig iväg mot närmsta busshållplats för att förhoppningsvis hitt till hamnen innan de 90 min vi hade på oss runnit ut.
Vi tog första bästa buss till ...nånstans.. klev av och inhandlade varsin finlandsflagga (bästa inköpet på länge) och gick till järnvägstorget, genade genom tågstationen och ut till Elielplatsen eller vad det nu sen hette. Såg att buss 15A stod redo att åka, blev till att springa med sin 50 kg packning n par hundra meter för att konstatera att vi inte hade behövt ha bråttom för bussen skulle nog stå ett tag till. Men vi HANN med den och det är huvudsaken.
Vi kom alltså säkert och snabbt till hamnen. Så snabbt att vi till och med kom lite i förtid. Och när har nu det hänt senast? Vi kastade in packningen i bagageluckan och satte oss till rätta i bussen. Fick lite info och sen var det att vandra iväg till terminalen för att vänta på att stiga på båten.
Under båtfärden åt vi frukost 2 i ordningen och lyckades ändå ganska bra med det här med att äta för pengarna. I alla fall jag som tog tre fullstora tallrikar rågade med morgonmål:D Haha, vad kan man annat säga än att jag är ett matvrak? Resten av båtfärden var jag åksjuk, för det gungade helt fantastiskt mycket. Vi gick ju förstås till taxfree och till baren men inte köpte jag annat än lite tuggummi.
Bussresan till Võru tog 3h och 45 min under vilka Eva och jag hann se 4 avsnitt OTH medan andra, ja vad gjorde de egentligen? Jag var helt uppslukad av OTH så jag hade inte ens tid att kolla runt.
Vi stuvade in väskorna i stugorna, han just och just byta kläder och sen bar det iväg för att utforska estnisk skog. Modellträningen var inte alls angenäm. Det var lerigt, kallt, snårigt och jag var rädd att stöta på vildsvin. Terrängen som vi skulle kika på såg inte alls trevlig ut och jag anade oråd redan från första stund. Det visade sig bli värre än mina värsta farhågor.
Sen fick vi middag, ha nog aldrig smakat så god pasta. Kan ju bro på att vi inte ätit sen kl 11 och då var klockan närmare 7. På kvällen hade vi palaver och sen var det dags att sova. Men ännu ett OTH hann vi nog se på.
Lördag. Det var väckning i arla morgonstund, alltså typ kl 8, för frukost och första middagsluren. Sen var det dags för BJC long distance. 5,7 km på 55 min, det kan väl inte vara några problem? Eller? Tjaa, med terrängen de har i Võru är det ett stort problem, särskilt om man startar nästan först och får trampa upp spåren i alla mutant-brännässle-snår (2m höga brännässlesnår). Det var ännu lerigare, ännu snårigare och ännu tyngre än på model event dagen innan. Hur det nu gick till?! Idealtiden var alltså 55 min tyvärr lyckade jag miss den med ungefär, nästan exakt en kvart 1.09.50 stannade klockan på. Mmm, konstaterade att buskig terräng nog inte är min grej även om jag är österbottning och ska låtsas vara van med buskar och ris.
Efter tävlingen var det himla skönt att gå i duschen. Men inte lika skönt att upptäcka alla blåmärken som uppkommit helt mystiskt på kroppen. Eller? Njaa...kanske jag nog föll en par gånger i skogen.. men inte tog det ju sådär sjukt! Eller vad vet man då adrenalinet pumpar i blodet. Saldot för lördagen: blåmärken på båda smalbenen, på båda knäna, på höfterna bägge sidor även där, på magen och sist men inte minst en sträckt axel. Joo, jag föll nog några gånger men bara en gång sådär riktigt vackert med en volt eller vad man nu ska kalla det jag gjorde. I alla fall lyckades jag ramla hela 3 GÅNGER i SAMMA nerförsbacke. Jag och den backen kommer inte så bra överrens hädanefter.
Lunchen bestod av en ytterst intressant soppa med bacon, skinka, maletkött, tomat och morötter. Mest sällsamma blandning jag har sett i mitt liv. Efter lunch pallrade vi oss iväg på sightseeing runtom i Võru och till Estlands högsta backe, som dom höjt upp med ett torn på toppen. (Förresten, när orienterare säger att de bor i en ort när de e på resa så bor de nånstans vid kommungränsen mitt ute i skogen så även i detta fall) Bästa med Estland är att det är billigt och att man kan köpa sprit i matbutiken.
På kvällen var det middag, prisutdelning och programkväll. Middagen var ingen höjdare men i alla fall ätbar denhär gången. Prisutdelningen hade sina ljusa stunder i och med att FSO var med på ett hörn och att den inte tog så länge. Programkvällens ljuspunkt var vårt program, vi var enda gänget som fattat att ingen vill ställa upp frivilligt alltså kör man en lite egen show istället för någon snusk-lek.
(Foto: Susku)
När det efter en lång dag var dags för sängen kom svenskarna vi delade stuga med på att disco vore ju trevligt så just när Eva och jag avslutat dagens vem-vet-hur-månte avsnitt OTH så satte de på musik på full volym. Men ack då jag är en tråkig finne och tappade humöret (för klockan var ju ändå efter 10 på kvällen) och gick och ryckte ur sladden utan ett ord.
Då var de natt!
Söndag. Då var det dags för bukavle. Trots den risiga terrängen tror jag att jag talar för de flesta i gänget när jag säger att vi var taggade till tusen. Vi skulle manne mig vinna hela Baltic. Det började bra med 18 års flickorna som var i täten allesammans. Pojkarna öpnnade inte så pjåkigt de heller. Sen visade det sig att lag 4 (mitt lag) var diskat och lag 5 skulle hur som helst inte räknas eftersom vi hade en icke-finländare med. Då var det ganska stor press på resten av lagen eftersom tre bästa räknades. Ingen lyckades särdeles bra. Nåjaa, vi kome leriga och nedkylna ur skogen, duschade i fältförhållanden och gav oss glada i hågen iväg mott Tallin och hemåt.
Väl i Tallin konstaterade jag till min förskräckelse att det blåste HÅRT. Jag som har så känslig mage, sjösjuka e inte skojj. Nåja, i terminalen hann jag sända iväg 2st vykort. ett till fammo & faffa och ett till mommo & moffa. Allt för att glädja mor/farföräldrarna. Vi gick ombord och högg in på buffen. Jag åt väl ca. 4 stora tallrikar med mat och ett salt kex. När jag tryckt ned allt som bara gick utan att det ska börja komma upp igen så hade det blåst upp ordentligt, eller vi hade tagit oss ut på öppet hav heter det väl kanske. Hus som haver så hade båten börjat gunga. Vi försökte oss på en runda till Tax-free men jag fick snabbt ge upp att köpa nåt därifrån för magen ville vända sig ut och in och jag hade inte tålamod med att trängas och köa och sånt. Vi gick till fören, Eva och jag, för att leta efter en sittplats men det var skralt med sådana. Så vi gick till baren i aktern istället och där fann vi ett eldigt bord. Vi satt nu och pratade lite och kollade ut. Plötsligt kränger båten till lite. Jag blir orolig, kollar runt mig lite och ser att de på tvn har en dokumentär om Estonia, men så passande då...vi är på en båt och det är exakt 15 år sen Estonia sjönk. Jag blir inte lugnare av det. Sen kränger båten till andra sidan och jag tänker att den nog rätar upp sig, men så ser jag mer och mer vatten i fönstret. Till sist ser man inte horisonten längre och nu lutar båten ordentligt. Jag stiger upp halvt i panik, så gör resten av folket i baren. Glas börjar ramla från borden, stolarna åker till ena sidan av baren och alla måste kämpa febrilt för att hållas stående. Sen får vi pusta ut, båten stjälper inte trots allt. Men jag måste erkänna att jag hade hjärtat i halsgropen ett tag.
Efter den incidenten lugnar det sig litet och vi kommer säkert i land i Helsingfors. 3 timmars bussresa senare var jag hemma i Tfors och kunde ta natten.
