Tåget jag åkte med var enbart en vagn, helt okej och ganska häftigt tåg. Jag skulle byta tåg i Haapamäki, jag skulle vänta en halvtimme, men inga problem tänkte jag, jag kan ju gå in och vänta och gå på toa för att fördriva tiden lite. Men se nej, det gick inte för inga hus var uppe och det var -20 grader ute, minst. Jag trodde min sista stund var kommen men så tack och lov såg jag ljuset och tåget till Keuruu kom. I Keuruu fick jag vänta 20 minuter ute igen och trodde åter min sista stund var kommen. Och allt det lidandet bara för att få klart för mig att jag skulle tillbaka till det förbannade Haapamäki. Jag tänkte fälla en tår i självömkan men tog mig snart samman.

Vårt hotell skulle tydligen vara Hilton. Då funderade jag lite hur det kan finnas ett Hilton på ett ställe där jag såg 4 hus från tågstationen men 9 HELA 9 tågspår. Det visade sig att hotellet hette Haapamäen Hilttoni, alltså inte ett Hiltons hotel utan ett helt vanligt ruttet vandrarhem:P Finns det en Gud så är han då inte på min sida:P

Gubben som ägde stället hade inte alla indianer i kanoten, köket där på stället var grymt äckligt, förmodligen för att de där Esterna som bodde där inte har vett att hålla köket rent och bakteriefritt. Men om man ska säga nåt positivt så var det i alla fall rätt fina och rena rum, dock lite i varmaste laget.

Vi skulle ut och äta E och jag då, i Haapamäki. Det visade sig att denna uppgift var omöjlig. Det finns nämligen inga restauranger i Haapamäki, inte ens en liten ynka turkpizzeria. Då vet man att man kommit ut i ödemarken.. Nå vi svalde den bittra känslan, förbannade Haapamäki, konstaterade att dit kommer vi aldrig att flytta och gick in till Sale och köpte mikromat.

Tävlingsdagen kom och lika kallt och isande var det fortfarande ute och starten sköts upp flrea gånger. Till sist startade de i alla fall. Jag stod länge, länge vid sidan av skidspåret och agerade fotograf. Det vinglade i huvudet och jag kände mig svag, men jag tänkte att om jag nu kommit så långt som till Keuruu för att titta på tävlingar så ska jag banne mig göra det också. När E äntligen kommit i mål gick jag med vinglande steg mot bilen för jag kände att jag inte klarar mer nu. De sista stegen var stapplande och jag hann bara sätta mig i bilen innan jag måste rusa ut och spy. Sen sätter jag mig i bilen igen och svimmar, tror jag i alla fall, hur som haver vaknar jag upp av att fötterna är is och jag startar bilen och försöker värma de stackars små.

Resten av dagen känns det som om nån slagit mig i huvudet, hårt. E får resultat av ett blodprov och han bestämmer sig för att inte skida på lördag. Vi åkte till Tammerfors och där tillbringar vi nu helgen:)