Jag hade mp3 i öronen och var totalt fokuserad på min uppgift för dagen. Mitt i allt hör jag hur någon säger något och jag tittar upp. Det är en man som satt sig ned bredvid mig och berättar om att han lyssnat på vad vi talat om tidigare och han hade några frågor och funderingar. Jag lade på ett leende och frågade vad jag kan hjälpa med, medan jag suckade inombords och pausade klockan. Jag som hade så bra flyt, tänkte jag.

.

Han började berätta om hur han haft problem i flera år och ingen riktigt ville ta honom på allvar och att han kände sig som en hypkondriker varje gång han gick till läkaren utan att de hittade något fel. Han undrade nu vad jag hade gjort, vad mina symptom varit och så vidare. Jag försökte undvika att ge några råd eftersom jag inte vet något desto mer, varken om honom eller om sjukdomar överlag. Jag berättade vad jag haft och vad jag gjort och hur det kändes innan jag började ta medicin. Kanske hjälpte jag honom, kanske inte...

.

När han gick iväg igen drog jag en lättnadens suck över att pausen inte blev så lång att jag kallnat och att flytet infann sig ganska snart igen.