Trött så trött. Det värker i hela kroppen, en förlamande trötthet och smärtor som gör att man inte kan gå ordentligt. Många som inte tränar undrar hur det kommer sig att man utsätter sig för detta dag ut och dag in, timme efter timme och år efter år. Ja, det kan man ju fråga sig...

Igår i bilen satt jag och Pernilla och filosoferade om hur trötta vi var. Vi var på väg hem från Femmans styrketräning och dagens andra pass. Jag var helt utpumpad och otalt slut i kroppen, men ändå kändes det bra och mitt i den mörka mattheten var jag på något sätt lite pigg trots allt.

Endorfiner. De är orsaken till att man orkar hålla på som man gör. Att man orkar dag ut och dag in, timme efter timme och år efter år. Ibland under en träning och nästan alltid efter en träning blir man så sjukt endorfinstinn och bara totalt i extas över det genomförda passet. Man är överlycklig om man orkat ta ut sig så att man har blodsmak i munnen och ser stjärnor. Man är sprittande glad över muskler krampandes av trötthet. Normalt sett är dessa känslor som inte är behagliga att uppleva, men när det gäller träning så finns det nästan inget i världen som klår dessa känslor. Det är därför träning är så kul!