Botniavasan
Idag känner jag mig bara knappt piggare än igår. Ett långlopp tar verkligen musten ur en. Träningsvärken börjar småningom göra sig påmind. Gårdagens lopp var riktigt roligt trots vädret och trots att jag stora delar av loppet inte kunde skida det tempo jag ville då gubbarna var ivägen. De där gubbarna ja, de som har så bråttom, så bråttom i början. De som pikar ens skidor (ja, det var en som tyckte att Atomic är allt för dåligt och Fischer mycket bättre, fastän jag gled precis lika bra!), vispar runt med stavarna (så att man får vara rädd för att de ska träffa ögonen) och varje sekund är viktig för dem. Sedan efter 25-30 km orkar de inte längre och kör i snigeltempo utan att vara gentlemän och släppa förbi en dam. Några av dem stängde in mitt skidsällskap och jag kunde rycka ifrån och ta en enkel seger, vilket inte alls var någon självklar utgång med 7km kvar (så där har jag ju faktiskt gubbarna att tacka).
Jag tyckte att publiken och personalen vid drickastationerna gjorde ett utmärkt jobb. Det for nog inga extra skeunder på att leta upp det man kände för att stoppa i sig vid varje paus. Dessutom gjorde mina egna langare (fammo och faffa) ett gott jobb och jag fick min astmamedicin halvvägs så att jag tryggt kunde fortsätta loppet igenom utan att fundera på om det eventuellt känns lite tungt att andas.
.
Men hur som helst hade jag inte klarat av att skida på den tid jag gjorde om jag inte haft lite draghjälp emellanåt! Så tack Ida för det=) Jag tror att de andra runtomkring oss funderade lite vad vi var för några som pratade och skrattade stora delar av loppet. Inte mot slutet dock, då blev vi för trötta för att säga mer än "hänger du med" "orkar du" "går det bra" "snart är vi i mål".
I Kalapää, med lite drygt 10 km kvar.
På upploppet, jag stakar för brinnkära livet för att hinna under 4h, men icke!
Kommentarer
Trackback
