West Coast Race
Uppvärmningen idag var till en början en mardröm, men efter ett tag lättade det. Gårdagens lopp kändes av i benen, några blåmärken på låren och ett på smalbenet gjorde också sig påminda. Jag sprang en del av den första etappen Prisma-Smedsby. Precis som innan varje lopp den senaste tiden började jag med jogging i 15 min för att sedan dra 2x4 min. Även om jag hade tunga ben i början pinnade jag på under första intervallen och tänkte "Idag kommer det inte att bli till något." Vet av erfarenhet att det kan lätta efter en stund då kroppen kommer igång. Och mycket riktigt mot slutet av de första 4 minutrarna kändes det redan lite bättre och den andra gick riktigt lätt. Då blev jag genast på bättre humör.
Jag fick gå ut 57 sekunder efter ledande lag Vörå IF. Jag var spänd och nervös. "Vilken form är hon i månne?" "Kan jag knappa in nåt alls?" "Tänk om jag tappar i tid?!" Jag försökte låta bli att skena iväg från börja utan starta lugnt och försiktigt, eftersom det var mitt första landsvägslopp på flera år. Jag sprang förbi än den ena och än den andra, men jag var ändå tveksam till hur jag låg i förhållande till täten. Sedan fick jag mellantid om att jag tagit in lite på Vörå och det gav mig en endorfinkick. "Bara lite fortare nu" "Jag tar in" "Det går bra nu" "Kom igen nu Sabina, öka" Jag vet att jag är grym om jag har en rygg att följa så jag ville ikapp så pass mycket att jag skulle se den. En starkare vilja får man nog leta efter då det gäller att vinna (om jag råkar vara på det humöret) så har jag en rygg är chansen inte stor att jag viker mig innan jag trillar av pinn.
Någon kilometer in i loppet såg jag ryggen. Den efterlängtade ryggen! Jag tryckte till lite extra väl medveten om att det kan straffa sig i längden, men jag kände mig stark och oövervinnelig just då. Jag hade ju trots allt tagit ikapp! När jag väl var ikapp la jag mig i rygg eftersom det var en stark motvind hela vägen och jag ville spara krafter. Jag insåg snart att jag kan mer, att jag orkar springa fortare. En härlig känsla! Ett stort leende spred sig över mitt ansikte. Ett lyckorus gick genom hela kroppen! Det var då jag visste det, jag visste att det här tar jag! Det spelar ingen roll om hon orkar haka på för jag har mycket mer att ge. Av någon anledning sa jag "Hej" då hon vände sig om, kanske inte världens läge att hälsa, men å andra sidan vad ska man säga då? Eller ska man bara vara tyst och tråkig som en finne?
Precis när jag lagt mig bakom en annan rygg, 10 m längre fram, så kommer en Pargas IF tröja förbisusande. Jag tyckte att det såg ut att gå för fort så jag hakade inte på. En stund senare insåg jag att jag kan springa fortare än jag gjorde just då så jag tog om och jagade ikapp Pargaströjan och fick ypperlig farthållning där. Dessutom ett skydd mot vinden. När vi sprungit uppför sista tuffa motlutet bytte han sida och jag förlorade min draghjälp, men jag tänkte att 3km orkar jag väl pressa själv så jag började min spurt. Jag ökade farten till 4:10min/km från ca 4:30. Det funkade bra! Ända till sista kilometern då var jag nere på 4:27 igen. Förmodligen berodde mycket på att det var en uppförsbacke där(större än jag väntat mig), men också på att jag fick stickningar och det blev lite jobbigt (enda gången under hela loppet).
Jag skickade iväg nästa löpare cirka 3,5min före nästa damlag och jag är supernöjd med min insats idag. Räknade lite snabbt på resultaten och insåg att jag var en av de allra snabbaste idag sett till km-tid. Sedan går det ju inte riktig att tänka så heller (men bara lite) eftersom alla etapper har olika mycket backar och är av olika längd.
Slutligen gick det så att Vörå vann ganska precis 4 min före Kronan. Vackert så! Jag kan ju inte heller säga att jag är missnöjd på något sätt. Alla gjorde vi precis vad vi kunde och det räckte inte i år. Å andra sidan kommer jag innerst inne alltid att heja på Vörå även om jag inte springer för dem. Jag unnar verkligen Vörå-damerna vinsten=) Men Kronan knappade in ganska mycket från föregående år så... Vem vet, kanske jag får vara med nästa år och kanske vi vinner då? (Eller så kommer Vörå på att fråga mig den här gången! Nämnde det åt dem lite i förbifarten då Kronan pikades för att ha tagit Vörå-förstärkning att de kunde ju ha frågat så hade jag nog sprungit för dom.)
Nu ska jag sova och försöka återhämta mig till morgondagen då vi har lägerdag inför Jukola med föreningen. Troligen joggar jag bara 30-60 min i skogen, men åker med för att vara med på palavern.
Jag fick gå ut 57 sekunder efter ledande lag Vörå IF. Jag var spänd och nervös. "Vilken form är hon i månne?" "Kan jag knappa in nåt alls?" "Tänk om jag tappar i tid?!" Jag försökte låta bli att skena iväg från börja utan starta lugnt och försiktigt, eftersom det var mitt första landsvägslopp på flera år. Jag sprang förbi än den ena och än den andra, men jag var ändå tveksam till hur jag låg i förhållande till täten. Sedan fick jag mellantid om att jag tagit in lite på Vörå och det gav mig en endorfinkick. "Bara lite fortare nu" "Jag tar in" "Det går bra nu" "Kom igen nu Sabina, öka" Jag vet att jag är grym om jag har en rygg att följa så jag ville ikapp så pass mycket att jag skulle se den. En starkare vilja får man nog leta efter då det gäller att vinna (om jag råkar vara på det humöret) så har jag en rygg är chansen inte stor att jag viker mig innan jag trillar av pinn.
Någon kilometer in i loppet såg jag ryggen. Den efterlängtade ryggen! Jag tryckte till lite extra väl medveten om att det kan straffa sig i längden, men jag kände mig stark och oövervinnelig just då. Jag hade ju trots allt tagit ikapp! När jag väl var ikapp la jag mig i rygg eftersom det var en stark motvind hela vägen och jag ville spara krafter. Jag insåg snart att jag kan mer, att jag orkar springa fortare. En härlig känsla! Ett stort leende spred sig över mitt ansikte. Ett lyckorus gick genom hela kroppen! Det var då jag visste det, jag visste att det här tar jag! Det spelar ingen roll om hon orkar haka på för jag har mycket mer att ge. Av någon anledning sa jag "Hej" då hon vände sig om, kanske inte världens läge att hälsa, men å andra sidan vad ska man säga då? Eller ska man bara vara tyst och tråkig som en finne?
Precis när jag lagt mig bakom en annan rygg, 10 m längre fram, så kommer en Pargas IF tröja förbisusande. Jag tyckte att det såg ut att gå för fort så jag hakade inte på. En stund senare insåg jag att jag kan springa fortare än jag gjorde just då så jag tog om och jagade ikapp Pargaströjan och fick ypperlig farthållning där. Dessutom ett skydd mot vinden. När vi sprungit uppför sista tuffa motlutet bytte han sida och jag förlorade min draghjälp, men jag tänkte att 3km orkar jag väl pressa själv så jag började min spurt. Jag ökade farten till 4:10min/km från ca 4:30. Det funkade bra! Ända till sista kilometern då var jag nere på 4:27 igen. Förmodligen berodde mycket på att det var en uppförsbacke där(större än jag väntat mig), men också på att jag fick stickningar och det blev lite jobbigt (enda gången under hela loppet).
Jag skickade iväg nästa löpare cirka 3,5min före nästa damlag och jag är supernöjd med min insats idag. Räknade lite snabbt på resultaten och insåg att jag var en av de allra snabbaste idag sett till km-tid. Sedan går det ju inte riktig att tänka så heller (men bara lite) eftersom alla etapper har olika mycket backar och är av olika längd.
Slutligen gick det så att Vörå vann ganska precis 4 min före Kronan. Vackert så! Jag kan ju inte heller säga att jag är missnöjd på något sätt. Alla gjorde vi precis vad vi kunde och det räckte inte i år. Å andra sidan kommer jag innerst inne alltid att heja på Vörå även om jag inte springer för dem. Jag unnar verkligen Vörå-damerna vinsten=) Men Kronan knappade in ganska mycket från föregående år så... Vem vet, kanske jag får vara med nästa år och kanske vi vinner då? (Eller så kommer Vörå på att fråga mig den här gången! Nämnde det åt dem lite i förbifarten då Kronan pikades för att ha tagit Vörå-förstärkning att de kunde ju ha frågat så hade jag nog sprungit för dom.)
Nu ska jag sova och försöka återhämta mig till morgondagen då vi har lägerdag inför Jukola med föreningen. Troligen joggar jag bara 30-60 min i skogen, men åker med för att vara med på palavern.
Kommentarer
Trackback
