Det var ett tätt snöfall då vi gav oss iväg på årets lopp, det blåste, det gick tungt och spåren var sisådär. Stämningen var god och trots vädret och det var hyfsat mycket publik som stod längs spåret och hejade på. Det gav en extra energikick! 

 

Det här är vad jag hann fundera på under loppet:

 

0-5 km: Det här går ju lätt, piece of cake! Jag kan nog öka lite. Det är ju ändå ganska kul!

 

5-10 km: Suck, hur kan det fortfarande vara så långt kvar? Det här kommer aldrig att gå..

10-20 km: Aj, världens huvudvärk slår till. Kan knappt tänka nåt. Bara fokusera på att ta nästa stavtag. Inte tänka...det gör inte ont...ta nästa stavtag nu bara...VEKLING! Det gör inte ont har jag ju sagt!!

 

20-30 km: Halvvägs. HALLELUJA! Bara hälften kvar då. Huvudvärken sitter i. Dricker lite extra vid vätskestationen i hopp om att det ska gå om. Icke! Istället blir jag lätt illamående av att ha druckit för mycket på en gång samtidigt som jag försökte skida. I nåt skede har det slutat snöa. Minns inte riktigt när. Hur som helst glad att det inte snöar längre!

 

30-40 km: Skidade om den enda jag brukar tävla mot. Det luktar SEGER!! Men ska jag lyckas hålla undan? Gubbar på 60+ brukar kunna vara rätt sega...Huvudvärken ger med sig. Vilken känsla!! Vid 19 km kvar kommer jag på mig själv att tänka på att om jag ramlar kommer jag inte kunna ta mig upp igen. Å andra sidan, varför fortsätter jag? Tänk vad skönt det hade varit att bara lägga sig ner. Bara vila lite... Nej, skärpning nu! Fortsätt kämpa! En fot framför andra. Nästa stavtag. Tänk inte så mycket! Fokusera på ryggen framför. Det gör inte ont, du inbilla dig bara! Kalapää drickastation passeras. Här ökade jag förra året. Hur 17 orkade jag det? Nu är jag helt slut. Ryggen dog för x antal km sedan precis som armarna. Benen fungerar hyfsat och känns nästan pigga. Dock orkar de inte växla tempo efter 3 h i samma lugna fina. I varje uppförsbacke är det en konst att faktiskt kunna ta korta snabba steg.

 

40-50 km: Vilken känsla att se ensiffrigt på skyltarna som meddelar hur långt det är kvar. Ger lite mer energi och jag orkar fortsätta. Måste. Jaga. Ikapp. Damen. Framför! Kan. Inte. Förlora! Lyckades jaga ikapp. Saktade in och la mig bakom. Tänkte ta det i spurten. Kom på att det är stakning som gäller på spurten och insåg med 5km kvar att jag nog inte kommer att kunna staka alls om 5km så jag la i en högre växel i hopp om att skaka av mig henne för jag visste att jag hade bättre glid. Kände en fördel av hemmaterräng. Visste exakt hur långt det var kvar och kände till varje liten kurva. Lyckades inte skaka av mig henne. Hade en sista chans i sista nerförsbacken. Men nej, hon var för stark i stakningen. Fick se mig slagen i spruten. Knäckt!!

Mål: Vill falla ihop i en liten hög och stortjuta. Jag är så trött, har så ont och vet inte hur jag ska orka ta mig till duschen. Gratulerar Ellinor som slog mig. Försöker ta nåt steg framåt. Funkar inte. Lutar mig mot stavarna för att inte ramla ihop. Blir föst framåt, får en medalj, en saftmugg. Folk pratar, jag tror jag också gör det. Jag minns inte riktigt. Allt är suddigt och som i ett töcken har jag duschat, bastat och sitter och äter. Känner att lite av energin börjar återvända. Huvudvärken har försvunnit. Skönt! Ett flertal herrar kommer fram och pratar om hur knäckta de blev av att jag hade så bra skidor, att de tyckte att jag skidade bra osv. Imponeras av att de vet vem jag är i vanliga kläder också då de bara sett mig i skidkläder och med skidglasögon innan. Kanske de känner pappa eller nåt. Eller som man brukar säga: Alla känner apan, apan känner ingen...

 

Hemma: Fammo och faffa skjutsar hem mig. Jag försöker sova. Jag ligger mest och skakar under täcket. Av trötthet, av smärta..svettas och fryser samtidigt. Önskar jag hade tagit en burana så jag slapp allt som gör ont men jag orkar inte heller kliva upp. Fasar för båtresan till Umeå...