Venla & Jukola
I helgen var det världens största orienteringsstafett Venla/Jukola. Venla för damer och Jukola för herrar. Jag sprang båda! Mina lagkamrater hade bäddat otroligt bra åt mig inför den sista sträckan. Jag fick gå ut kring 50e av över 1200 lag. Jag sprang bra, kände mig nästan ostoppbar! Sen gjorde jag misstaget att försöka hänga på en landslagstjej och orkade helt bra ett tag, sen kom missen. En liten, 1 min, som inte egentligen gjorde så mycket. Men sen kom en till och en till och så steg jag snett också. Förbannat! Vristen gjorde ont i kanske ett par minuter, men det var något jag sprang och fokuserade en del på efteråt också. Mot slutet fick jag se mig besegrad av några tjejer i löpningen också och vi slutade på en 61:a plats. Helt ok med tanke på att jag höjer medelåldern rejält i vårt lag!!
Efter loppet drack jag en gainomax och gick så snabbt jag bara kunde i duschen, åt middag och sedan fortsatte jag trycka mat allt vad jag hann ett tag innan jag lade mig ner för att sova. Jag hade 4h vila på mig innan det var dags att börja byta om för dagens andra drabbning. Jag kunde inte sova! Det går helt enkelt inte att prestera sömn och jag var alldeles för uppe i varv efter Venla för att ens känna mig lite sov-trött. Men jag fick en timme eller så i sovsäcken i skogen i alla fall. (Orientering e glamouröst det!!)
Då det närmade sig Jukolastart ångrade jag mig rejält att vi anmält ett lag och det var jag inte ensam om. Med trött kropp och en vilopuls på 90 bytte jag ändå om och gjorde mig klar för drabbning. Sen kom det oundvikliga ögonblicket allt närmare. Starten. 1600 helvilda män som rusar iväg ut i skogen med en fart på närmare 30km/h (och de ska springa i över 1h efter den tjurrusningen). Det var med en skräckblandad förtjusning jag ställde mig på startlinjen, hyfsat nöjd över att stå i sista ledet i alla fall. Det var några nervösa minuter innan startskottet small och sedan fanns det inte tid att tänka mer. Bara att springa och fokusera på orienteringen och vad som hände runtomkring. Första två kilometrarna hann jag inte ens känna mig trött för OJ så jag njöt. Vilken känsla!! Den som inte upplevt en Jukolastart borde definitivt göra det!!!
Jag hade i alla fall förberett mig väl mentalt. Med två energigel i bakfickan försökte jag verkligen ta det lugnt i början precis som jag tänkt och inte rusa alldeles för fort, vilket är svårt för man vill ju inte direkt hamna sist i kön av folk heller. Men jag lyckades hyfsat med det och jag gjorde inte några jättebommar (för att vara jag och nattorientering alltså, hade det varit på dagen hade jag räknat det som ett misslyckat lopp). Ungefär halvvägs missade jag drickan. DET om något sätter sig mentalt! Det blev plötsligt mycket tyngre att springa även om jag förmodligen inte var tröttare än några minuter innan. Jag sansade mig och sprang på bland alla galna herrar som sprang hit och dit och inte visste ut och in på sig själva. En stor fördel på Jukola är att kunna svenska, finska och engelska för det ropas koder i skogen som om de aldrig gjort annat och då är det bara att välja och vraka bland ryggarna då man hör sin egen kod ropas upp och springa på.
Mot slutet av banan hade jag rejält ont både här och där. Drygt 20km orientering sätter nog sina spår! Men jag bet ihop och tog mig imål 1 min fortare än vad jag hade tänkt mig så det får jag väl vara nöjd med. I mål var jag så trött att jag bara ville lägga mig ner och gråta. Innan starten sa vi aldrig mer och vi dumförklarade oss själva många gånger om. Efter en tävlingshelg har jag sällan varit mer blåslagen och haft mer ont men ändå säger jag definitivt nästa år igen!!!
Jag avslutar med en bild på helgens största charmtroll Emil, han har ett leende som gör att man smälter som smör i solen.
Kommentarer
Trackback
