Off he goes

å jag sku kuna gråta en tår varje gång, då man vet att man inte kommer att ses på en par veckor igen. Varje helg är en berg och dal bana i känslor. Först är man jätteglad över att äntligen få träffas, sen blir jag arg/irriterad/upprörd eller nånting i den stilen över att han kan vara borta i flera veckor och allt bara ska vara som förut när vi äntligen ses sen blir jag som vanlig och allt är bra, superbra. Sen när söndagen kommer blir man förtvivlad igen över att han ska iväg.


Asento!

Lepo!

(Sorry Eric, ja måsta bara^^)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0