Det var inte utan att tårarna rann nedför mina kinder då farmor beskrev hur lungt och stilla min kära Gubben dog. Tårarna rinner nog än för den delen. Jag som aldrig gråter ju, nu har det blivit fler gånger än det finns fingrar på en hand den senaste månaden.


Gubben blev ~15 år och har därmed varit med största delen av mitt liv, genom gott och genom ont. Har otroligt många fina minnen av honom (Läs: henne, för det är nog en hon-katt fastän jag döpte den till Gubben), en del sämre också men de har nog nästan bleknat bort med tiden. Det är det goda jag kommer att minnas. Som exempel hoppade Gubben upp i min famn varje gång jag varit ledsen eller nere och gosade lite extra, han kände alltid på sig när något var på tok.

Den senaste veckan har Gubben inte ätit och inte ens velat dricka den sedvanliga grädden. Vatten(som den annars avskydde) var allt som gick i den. Kattskrället mitt magrade något fruktansvärt och var till sist så svag att han inte orkade gå och inte heller äta. Då sa farmor att det fick vara nog och knallade iväg till veterinären igår, hon sa att hon kommer hem till dem om hon får skjuts. Det är bättre så så att djuret inte är upprört av att behöva flyttas. Farfar grävde en grav på bakgården deras, också det igår. Han erkände att tårarna rann när han var tvungen att gräva gropen.

Idag kom veterinären hem till dem och han fick ligga kvar i köket där den legat hela veckan, hon klappade om och talade med honom och var lugn och fin så att han inte skulle bli orolig. Gubben sövdes med tre sprutor; bedövning, lugnande och den spruta som stoppade hjärtat. Efteråt kände veterinären på Gubben och konstaterade att förutom diabetes(därför ville den inte äta och bara ha vatten) hade han förmodligen också cancer.

Min farmor grät i telefon när hon berättade det här för mig och jag grät tyst med henne. Nu fullkomligt sprutat tårarna då jag tittar igenom bilder och tänker på att katten på bilderna inte finns i denna värld längre. Här är några favoriter...