Nu fortsätter mina bekännelser över saker jag lyckts med den senaste veckan. Mina s.k. "blondie-moments" tycks bli fler och fler eller så har jag haft en ovanligt dålig vecka...

 

I skolan är vi rätt mycket i idrottslabbet denna kurs. Den här veckan har vi cyklat en del och lärt oss göra cykeltester. Jag har haft shorts på mig för att inte bli för varm medan jag cyklar. De är lite halvt obekväma så jag brukar vilja ta av mig dom så fort som möjligt. Dock kanske man inte ska göra det mitt i idrottslabbet då tre olika klasser har lektion där samtidigt...

 

Och för att fortsätta på temat naket så hade jag en liten incident i omklädningsrummet häromdagen. Jag hade tränat och skulle byta tröja innan min lektion började. Tänkte att jag inte orkade duscha då jag ändå skulle bli svettig på lektionen också... Jag gick in i omklädningsrummet och slet av mig både t-skjortan och sport-bhn för att mitt i allt upptäcka att det stod flera män i närheten av mig. Min första tanke var "gick jag fel?" men nej, jag hade ju låst upp mitt skåp. Och så fanns det ju damer där. Nästa reaktion var att jag blev generad. Jag försökte lite diskret vända på mig medan jag snabbt tog på mig en ren sport-bh och en t-skjorta. Sedan såg jag att de höll på att fixa med en spegel där. Jag tog mitt pick och pack och gick snabbt därifrån, lite småskrattande över hur ouppmärksam jag egentligen är.

 

Bella och jag hade planerat att fira lillajul på lördag, som brukligt enligt finska traditioner. Nu övertalade Bellas föräldrar henne att åka hem över helgen istället och det grusade ju förstås alla våra planer. Hmpf!! Ingen panik, vi tänkte att vi dricker glögg idag på morgonen istället. Då jag hällde upp glöggen i muggar hade vi mitt i allt mera glögg på spisen än i muggarna. Så går det då man tror man är laborant och stadig på hand. Sedan då vi druckit nästan allt kom vi på att den var alkoholhaltig. Oops! Så kan det gå. Jag skulle ju skriva tent precis då så jag tyckte att det passade sig att gå glöggpåverkad till tentasalen. ;) 

 

Som avslutning tänkte jag berätta om min och Bellas bravad för exakt en vecka sedan på fredagen. Vi brukar ha nyckeln på ett ställe om båda ska iväg, speciellt om vi inte vet exakt när vi kommer hem. I fredags var jag till Emilia och Bella till en annan kompis. Jag var påväg hem då Bella ringer. Då kom jag på det och svarade "NEJ, jag vet! Åååh vad irriterande!" Vi kom på samtidigt att vi hade nyckeln inne i trapphuset medan ytterdörren låses kl 10. Klockan var då 10.30. Blondinerna hade tänkt till!

Jag satte mig ner utanför dörren och tryckte en muffins i ren frustration. Sedan gick jag en sväng och skrek ut min irritation. Ingen av grannarna på bottenvåningen hade på några lampor så där vågade vi inte knacka på och fråga om de kunde öppna. Någon kvartersvärd hade vi inte nummret till och våra kämppisar svarade inte. Vi stod ute i 20 minuter och dividerade kring hur vi skulle göra. Då kom vår vita riddare och räddade oss i vår nöd. En granne kom hem och var vänlig nog att hålla upp dörren åt oss så kvällen slutade lyckligt. Nu har vi nog lärt oss vår läxa... Sedan visade det sig att en av våra kombos var hemma, men hade inte hört att det ringt. Och vi vågade inte ringa å många gånger då hon varit på dejt under kvällen. 

 

Nu hoppas vi att kommande vecka innehåller något färre blondie-moments. =) Hoppas jag kan förgylla någons dag med detta. 

Varning för ett långt inlägg! Men det är Bellas underhållning då hon sitter på pizzabåten hem. (OBS! Bella vet inte om vad jag skrivit så det kan hända att jag är en kämppis fattigare då detta publiceras)

 

Jag är ju, som de flesta vet, blond. Detta gäller inte enbart hårfärgen alla gånger. Jag är nog en smula bortkommen i vardagen emellanåt. Jag tycks ha lyckats gör bort mig väldigt mycket på väldigt kort tid nu. Har funderat på om jag trots allt börjat bli till åren kommen och demensen slagit in... Enligt tester vi gjort i skolan denna vecka borde jag vara 55 år, i alla fall om man ser till vilken puls jag har. Det är ju en himla tur att jag inte är den enda blondinen i den här lägenheten. Bella! Hon kan nog hon också. Hon packar väskan och ska åka hem över helgen och bara på en kvart har hon: gått in i en dammsugare, tappat bort en jacka och hittade den igen och så går hon och mumlar för sig själv. Helt klart tecken på att allt inte står rätt till ;) Skämt åsido, hennes bravader ter sig inte så allvarliga då jag börjar berätta vad jag gjort den senaste veckan.

En morgon då jag gick till skolan trampade jag på något. Jag gick helt fridfullt i mina egna tankar och lyssnade på musik, precis som jag brukar. Jag genade så mycket det går, som jag brukar (skolvägen är optimerad till så kort sträcka som bara möjligt). Tillbaka till det jag trampade på...gissa vad?
Jag hade då inte kunnat göra det!
Inte en chans världen!
De jag frågat har gissat på allt från hundbajs till trädgårdsslangar och bollar. Nej, jag trampade på ett halvmeter långt älgben!! Utan att ha sett det innan. Det hade klöven och skinnet kvar också. UUusch!! Jag hoppade och skrek en stund innan jag sansade mig och gick vidare. Snacka om chockstart på morgonen!

 

Förra helgen satt jag och Bella i sofffan och såg på Mysteriet på Greveholm. Jag steg upp mitt i allt, mumlade något ohörbart om "var har jag datorn" och gick iväg. Jag gick runt hela lägenheten och kunde inte för nåt i världen fatta vart jag hade lagt datorn. Från mitt rum ropade jag till Bella och frågade om hon hade sett min dator. Jag gick in i vardagsrummet igen. Såg Bellas ansiktuttryck och då slog det mig! Vi kollade ju på julkalendern med min dator kopplad till tvn!! Men hur dement får man bli?? Jag hade ju själv kopplat i den OCH dessutom lagt på nya avsnitt och därmed petat på datorn x antal gånger. Jag kan ju berätta att jag fått höra om den incidenten några gånger. (Dock lär Bella får höra om sin incident på Bodypumpen fler gånger! Hon ramlade bakåt på en benböj och låg och sprattlade som en sköldpadda en stund innan hon kunde sansa sig och ta sig upp igen.)

 

Ibland funderar jag allvarligt på hur stora mina chanser till överlevnad egentligen är! Om man står och diskar och har på brännhett vatten säger det ju sig självt att man inte lägger handen under. Så långt är jag med, men om man då diskar något av metall. Då trillade jag av vagnen för jag insåg inte att metall leder värme häromdagen och brände mig något kapitalt.

 

Det var det här med chanser till överlevnad alltså....Nu är vi på gymmet. Och liknande har hänt mig tre gånger den senaste månaden. Men denna vecka var det i multi-hip maskinen jag gjorde en övning. Jag hade på 85kg, vilket är lite mer än vad jag väger. Jag tappade fotfästet med min stödfot och resultatet blev att jag flög bakåt, av maskinen och slog ryggen i ett handtag. Jag försökte helt kallt låtsas som om inget hade hänt och fortsatte med mina övningar, en smula mer sammanbiten. De två andra gångerna har jag ramlat av diverse bänkar. Lite för bred för gymmet på Iksu tydligen.. ;)

 

 

Idag har vi fortsatt med vår handikapp-träning, jag och Emilia. Känns lite ironiskt att hon går till gymmet och ända fram till spinningcykeln med kryckor. För att sedan träna järnet i en timme, plocka upp kryckorna och gå därifrån med dem. Jag kan i alla fall ta mig till och från träning för egen maskin fortfarande :P 

 

Ikväll blev jag bjuden på trerätters (huvudrätt och efterrätt x2) av Katta. Gott var det! Och passade superbra efter två träningspass och en halvslarvig lunch. Middagen slukade jag så fort att jag inte hade en tanke på att ta en bild, hann dock fånga ena efterrätten på bild. Chokladmousse med grädde och strössel. Otroligt maffig och nästan lite för stor efterrätt, men GOD! Nu är jag supermätt och vet inte hur jag ska orka få nåt gjort mer ikväll.

 

Även ikväll är det myskväll med levande ljus. Men nu funderar jag och Bella starkt på att gå en promenad till butiken och handla ingredienser till en liten överraskning... =) Imorgon är det tent. Jag är inte direkt välförberedd. Satt och pratade skit istället för att plugga idag, men jag har ju några timmar på mig på morgonen också.

 

Nu börjar vintern snart vara här. Snön har singlat ner lite lätt sedan igår och idag är det minusgrader. Till nästa vecka ska den sibiriska vintern slå till och jag lär hålla mig inomhus av köld istället. Förhoppningsvis hinner jag skida lite innan kölden kommer. Innan dess ska jag och Emilia köra ett pass mördar-styrka. Ett specialpass som Stefan gjort åt Emilia och det undviker helt att belasta underben och fot (Hej! Här kommer kryck- och protesgänget!). Frågan är om vi kommer att kunna resa oss efter passet? Jag tror nästan vi behöver nån som kommer och skrapar upp oss från golvet när vi är klara. Vi har ingen skola imorgon så det passar väl bra att köra ett sånt pass på morgonen då.

 

I helgen blir jag med hund. Selma ska komma hit på besök. Kul! =) Då får vi öva inför Mamphis besök om två helger. I helgen blir det också byte av kämppis. Katta kommer att åka iväg och Lisa flyttar in. Kul och trist på en och samma gång! Sen ska jag ha fika med några kompisar och jag ska ta revansch i TP. Förlorade sist och det pärtar varje gång jag tänker på det! (Fibonaccis talföljd och IKEAs förkortning lär jag ju minnas för resten av mitt liv).

Idag sprang jag och Anna Maria vår vanliga söndagslånglänk. Den blev kanske lite längre än vi tänkt och vi missade hela damstafetten på tv, då vi sprang närmare 3h istället för knappt 2. Så kan det gå! Vi hade dagen till ära lagt in lite orientering mitt i passet. Mest så här gå/jogga och kika på vad man ska se på hur man ska tänka. Vi fick en chock till en början då skalan inte stämde riktigt och JA det är stor skillnad på 1:10 000 och 1:7 500!

Jag har ju lagt löpförbud på mig i samråd med S, men jag ska (får eventuellt) springa 1-2 pass per vecka. Jag har inte egentligen känt så mycket på mina lugnare pass i vaderna. Idag kändes det. Dessutom har jag stundvis ont i knät som jag slog i i september, speciellt då jag springer/skidar långa pass. Jag ska försöka med lite excentrisk träning för att få bukt med det.

Nu har vi suttit i soffan, njutit av god paj och cupcakes och kollat skidor på tv. Alltid lika skönt med söndagar. Lugnt pass, bra sällskap och man får ta det lugnt efteråt.

Vi har tydligen gått och skaffat ett husdjur också. Latmasken heter han. Katta höll på att äta upp honom till lunch idag, men han klarade sig. Vi tänkte nog slänga bort honom, tror jag... I alla fall är det oklart för mig varför vi sparat honom. Men han kan ju ligga där på köksbänken ett tag. Dock stör det mina matvanor lite då jag vägrar äta i köket så länge han är där, men jag lär inte röra paprikan heller!! Fast kvällens middag är ju räddad då jag ska till Emilias så jag har mitt på det torra!

Idag har jag haft en ganska chill dag. Vi hade labb 2h, skrev labbrapport en stund efteråt, lunchade på H&H med Anna Maria och fick massage. Senare ikväll ska jag och Emilia ha tacomiddag och lära oss baka pepparkakscupcakes till perfektion. En helt lagom fredag med andra ord.

 

På labben idag hade jag ju utlovat ett pers i frivändning från 47,5 kg till 50. Det blev bättre än så! Jag tog 52,5 och lyckan var gjord!! Det värsta med att jag gör bra ifrån mig på labbarna är att då får jag tyngre träningspass nästa gång, fö nu vet ju S att jag klarar bättre än jag visar på träning. Det är ju bara det att det är tungt att lyfta 50 kg och jag är lite lat. ;)

 

Alltså jag var ju nöjd över att klara så mycket som jag gjorde idag... i alla fall en stund...som vanligt.. alltså det är ju klart att jag är nöjd att jag lyckades, jag har ju aldrig gjort bättre. Men efter att ha firat och glatt mig en stund frågar jag mig istället varför jag inte försökte på det här förra veckan? Då skulle jag ju vara bättre nu. Eller varför jag inte ens gjorde ett försök på 55 kg. För jag förväntar ju mig en spikrak utvecklingskurva. Allt ska gå lätt och snabbt. Jag ska bli starkare, uthålligare och bättre och helst igår. För att tänka sig att vara nöjd då man persat med 7,5 kg på en vecka går ju inte. Jag är aldrig nöjd mer än bara en liten stund. Sedan fokuserar jag framåt igen och nedvärderar min prestation.

 

Är föresten satt i löpförbud nu. Förutom på söndag, den löpturen var icke förhandlingsbar. Jag har länge haft en sorts kramp i vaderna då jag ska försöka springa. Den har ibland blivit bättre då jag sprungit en stund och ibland har den inte det. Sedan typ 3-4 veckor tillbaka har det stundvis, speciellt i hopp, varit en skärande/huggande smärta i vaderna som strålar neråt och även inåt. Det lär inte vara så bra tecken. Så nu är jag förpassad till rullskidor, skidor, cykel och vattenlöpning tills det blir bra. Typiskt! Jag önskar nästan att jag inte öppnat munnen om att jag har ont. Men det är svårt då vi gjorde en labb och skulle göra maximala sprintlopp och jag inte kunde trycka på överhuvudtaget. Fast det är ju för att hjälpa mig framåt som jag har löpförbud nu....men det SUGER!!

Idag hade jag ingen större lust att bege mig ensam ut i regnet för en löptur. Det var en sån där dag då det inte är roligt att ta på sig träningskläderna (okej jag har inte haft på mig annat på hela veckan men...) och ge sig ut på en träning. Det finns alltid botemedel mot sånt och bäst är att hitta sällskap, så jag hängde på Emilia då hon körde ett rullskidspass istället. 90 min stakning i regnet. Det ni! Då är mysfaktorn hög. Eller inte. Men det var ganska skönt att bara knega på i sakta mak, staktag efter staktag, prata en massa skit och vara lite småbitter på livet. Det värker i en fot, det värker i ett knä, det skär som knivar i en fot, det är som om någon hugger en i vaden på hoppträning, träningen går inte framåt tillräckligt fort, det är mörkt, vi är trötta ja allmänna klagomål.

Igår började jag, Anna Maria och Christina dagen med ett distanspass. Då vi hade tränat klart bänkade vi oss framför tvn, kollade skidåkningen och hejade fram kompisar tills svetten nästan rann. Bella och jag påbörjade ett projekt på eftermiddagen, vi började se på Mysteriet på Greveholm. Greveholm 2 kommer ju som julkalender i år och vi vill därför friska upp minnet lite. På kvällen gick jag och Johanna iväg en sväng och fotograferade. På en länk förra veckan hittade jag lampor vars ljus jag trodde att det skulle kunna bli skithäftiga bilder av. OCH jag hade rätt!

 

Denna vecka har jag haft långa skoldagar och mycket att tänka på. Jag har dessutom sovit riktigt usligt och därmed varit trött och slö. Jag är inte så utvilad som jag hade tänkt att jag skulle varit efter denna vecka, snarare tvärtom är jag mer sliten än någonsin.

Surfade runt lite planlöst igår samtidigt som jag och Bella hade bänkat oss i soffan för att tävla om "vem vet mest". Då hittade jag en intressant karta. SKulle vara sjukt kul att springa den träningen!

Idag har jag slagit ett rekord man absolut inte egentligen vill slå. Jag åkte till IKSU lite i 7 på morgonen för att hinna träna innan skolan och alldeles nyss, kring kl 22, kom jag hem från IKSU. 15 timmar på gymmet/skolan, det ni! (Okej, jag var hemma knappt 3h och åt middag men ändå!)

Jag har ju alltid sett mig som lite så där småond, i smyg i alla fall. Speciellt då jag masserar kommer sadisten i mig fram. Idag har jag dock gjort flera goda gärningar, jag har nästan fyllt min kvot för flera år framöver. Jag följde bland annat med Sanna och hennes kompis Pernilla på gym och instruerade lite övningar för överkropp. De sa att de inte tränade på gym för att de kände sig vilsna där och det var tråkigt då de inte hittade på några övningar. Observera att jag INTE tränade själv, även om jag var frestad! Jag har tränkt köra "vilovecka" den här veckan. Det går inte så bra eftersom vi har så långa skoldagar (och jag kan ju inte hålla mig från att träna lite och totalbelastningen blir ganska stor ändå).

En av de andra goda gärningarna jag gjort idag är nog en av de godaste jag gjort i mitt liv ;) Jag garnerade cupcakes utan att få äta upp dom själv. Jag smakade inte ens yttepyttelite. Vilken självdisciplin!!

Idag blev det långpass i regnet för min del. Inte jätteinspirerande men med gott sällskap går det alltid bra. Vi sprang en runda på mjuka grusvägar i drygt 2h och 20 km. Efteråt tog vi ett bastubad på IKSU (svensk bastu så jag fick knappt upp värmen) och en fika på Skogis. Där fick jag uppmaningen att gratta far min på farsdagen. Just ja, det är ju farsdag idag! Jag hade inte reflekterat över det innan, men dock för nån vecka sedan då jag köpte en present! 

 

 

 

Jag har redan grattat, men passar på att skriva här också. Grattis på farsdagen pappa, faffa och moffa!

Jag tror jag ska börja med att tänka "Idag är det perfekt träningsväder!" innan jag kliver upp och drar undan gardinerna. Som för att ställa in mig på att det kommer att bli kul att ta sig ut. Jag har hört att Gunde gjorde så under sin karriär. Idag var det inte jättepeppande att bege sig ut i regnet, men så var det bara en uppvärmning jag skulle göra så det gick för sig. Egentligen är det ganska skönt att vara ute i regn, det är bara svårt att komma sig ut för de första 5 minuterna är jobbiga. Det är viktigt att vara mentalt med på att man ska träna ute oberoende av väder. Annars lär man ju aldrig träna!

Ingen skola idag heller. Nästan så jag saknar..eller ja i alla fall att göra nånting vettigt om dagarna. Jag saknar inte deadlines, stress och att matas full med information. Men jag behöver inte oroa mig. Imorgon kickar allt igång igen och den rumban tar inte slut förrän i mitten av januari.

Idag ska jag försöka ta mig i kragen och gå till butiken. Har dragit ut på det för länge nu. Tänk att det kan vara ett helt projekt i sig att ta sig högst 600m till butiken och inhandla lite mat? I-landsproblem! Det funkar ju så länge man, som jag, är en liten pensionär och alltid bunkrar upp så fort man hittar ett erbjudande och lägger undan i frysen.

Sedan sitter jag och tänker över hur jag ska göra med mina intervaller. Jag skulle ju gärna träna medan det är ljust ute, men det finns att tillgå en massa sällskap om jag tränar kväll. Svåra val jag har i livet (läs: ironi). Men jag har ju, som bekant, haft en del luftrörsproblem och fått order om att inte ta ut mig maximalt. Dock får jag nog springa intervaller så länge jag inte börjar hyperventilera. Då är det för mig klokast att springa själv, men det är ju så himla mycket roligare med sällskap.

 

För att fortsätta på tråden om mina pensionärsproblem så kan jag ju meddela att höft och knä båda dagligen meddelar att de finns kvar genom att uttrycka smärta. Det gör inte lika ont som tidigare och numera kan jag till och med ligga på sidan. Inte på golv dock, då gör det för ont. Men alltid något! =)

Jag skriver ju ofta och mycket om hur kul det är att träna, hur bra det går och hur frustrerad jag är då jag inte får träna. Så har jag känt största delen under det senaste året.

Det är första gången i mitt liv som jag faktiskt kan träna på riktigt. Första gången jag kan ta i och inte behöver tänka på om jag eventuellt blir förkyld om jag springer intervallerna för fort eller tränar varje dag den veckan. Det gör ju nästan automatiskt att det blir kul att träna!

MEN det är ju inte alltid kul... Jag tror att de flesta idrottare känner igen sig i det. Det finns dagar då det är motigt och tungt. Dagar då man helst av allt skulle dra täcket över huvudet och inte stiga upp. Dagar då ett enda löpsteg känns som att bestiga Mount Everest. Idag hade jag en sådan dag. Då är det tur att man har träningskompisar som Emilia som kan dra ut en på ett pass och hjälpa en finna den inre styrkan att genomföra det man tänkt.

Jag körde ett crosspass 1,5h rullskidor och 1,5h löpning direkt därpå. Varje muskelfiber i min kropp och varje cell i min hjärna skrek NEJ då jag började rulla iväg i morse. Ändå finns det nån liten röst i huvudet som intalar en att det bara är att kämpa på, att det enda som betyder nåt är att slutföra det man påbörjat och att det inte går att sluta. Den rösten är jag lite för bra att lyssna på. Istället för att vila så kör jag kanske lite extra, som för att bevisa för mig själv att jag egentligen inte är trött. Det är en evig balansgång, när ska man vila och när ska man helt enkelt fortsätta kämpa?

Idag var varje steg en kamp, varje sekund fick jag intala mig själv att fortsätta. Det är såna dagar som träning inte är kul, men det är också sådana dagar som det bara är att bita i. För när säsongen drar igång och man orkar lite mer än året innan blir det värt varje svettdroppe man kämpat fram under träningssäsongen. Men om det är något jag borde lära mig så är det väl nog att bli bättre på att vila!

Hade tänkt gå på Bodypump idag. Men jag sitter fortfarande och försöker besluta mig om huruvida det är en god idé eller inte. Jag har träningsvärk from hell i låren efter styrketräningen i torsdags. Men åtminstone blir det en löplänk på eftermiddagen. Jag lär väl mjukna upp nån gång...

 

Jag har aldrig riktigt förstått vad människor gör som inte tränar eller jobbar vid sidan av skolan eller har nåt sorts intresse av nåt slag. Vad sysselsätter man sig med? Hittills idag har jag läst i en bok, sett två avsnitt av en tv serie, ätit och diktat ihop en hel julkalender. Nu är klockan kvart i 11 och jag lider av tristess. Tacka vet jag att jag får träna idag!! Sen ser

 

Jag fram emot kvällens middag enormt mycket. Blir den hälften så kul som gårdagens kommer den vara  väldigt lyckad =) Igår hade vi jätteskoj med gänget. Förutom att jag och mitt lag förlorade i TP. Jag kommer att tjura över det länge. Speciellt att jag inte kom ihåg att talföljden 0, 1, 1, 3, 5, 8, 13...hette Fibonccis talföljd, men nu lär jag minnas det för evigt i alla fall!! (Ja, jag vet att jag är en dålig förlorare)