Jag skriver ju ofta och mycket om hur kul det är att träna, hur bra det går och hur frustrerad jag är då jag inte får träna. Så har jag känt största delen under det senaste året.

Det är första gången i mitt liv som jag faktiskt kan träna på riktigt. Första gången jag kan ta i och inte behöver tänka på om jag eventuellt blir förkyld om jag springer intervallerna för fort eller tränar varje dag den veckan. Det gör ju nästan automatiskt att det blir kul att träna!

MEN det är ju inte alltid kul... Jag tror att de flesta idrottare känner igen sig i det. Det finns dagar då det är motigt och tungt. Dagar då man helst av allt skulle dra täcket över huvudet och inte stiga upp. Dagar då ett enda löpsteg känns som att bestiga Mount Everest. Idag hade jag en sådan dag. Då är det tur att man har träningskompisar som Emilia som kan dra ut en på ett pass och hjälpa en finna den inre styrkan att genomföra det man tänkt.

Jag körde ett crosspass 1,5h rullskidor och 1,5h löpning direkt därpå. Varje muskelfiber i min kropp och varje cell i min hjärna skrek NEJ då jag började rulla iväg i morse. Ändå finns det nån liten röst i huvudet som intalar en att det bara är att kämpa på, att det enda som betyder nåt är att slutföra det man påbörjat och att det inte går att sluta. Den rösten är jag lite för bra att lyssna på. Istället för att vila så kör jag kanske lite extra, som för att bevisa för mig själv att jag egentligen inte är trött. Det är en evig balansgång, när ska man vila och när ska man helt enkelt fortsätta kämpa?

Idag var varje steg en kamp, varje sekund fick jag intala mig själv att fortsätta. Det är såna dagar som träning inte är kul, men det är också sådana dagar som det bara är att bita i. För när säsongen drar igång och man orkar lite mer än året innan blir det värt varje svettdroppe man kämpat fram under träningssäsongen. Men om det är något jag borde lära mig så är det väl nog att bli bättre på att vila!