Idag hade jag ingen större lust att bege mig ensam ut i regnet för en löptur. Det var en sån där dag då det inte är roligt att ta på sig träningskläderna (okej jag har inte haft på mig annat på hela veckan men...) och ge sig ut på en träning. Det finns alltid botemedel mot sånt och bäst är att hitta sällskap, så jag hängde på Emilia då hon körde ett rullskidspass istället. 90 min stakning i regnet. Det ni! Då är mysfaktorn hög. Eller inte. Men det var ganska skönt att bara knega på i sakta mak, staktag efter staktag, prata en massa skit och vara lite småbitter på livet. Det värker i en fot, det värker i ett knä, det skär som knivar i en fot, det är som om någon hugger en i vaden på hoppträning, träningen går inte framåt tillräckligt fort, det är mörkt, vi är trötta ja allmänna klagomål.