Nu är det verkligen länge sedan jag uppdaterat något så jag tänkte passa på medan pappa vallar lite på mina skidor inför morgondagen. Sedan ska vi testa ut vallaboet på skidorna så att jag får lagom mycket fäste imorgon. Jag är alltså hem-hemma nu. Den nya båten tyckte jag om och så var vi 10 minuter tidiga!!

Den senaste veckan har jag varit mycket i skolan och till sist började Pär fråga mig om jag inte har något liv. Nej det har jag inte om jag inte får träna svarade jag då. Okej, jag har väl kanske det men inte just den onsdagen för vi ville ha vårt grupparbete någorlunda klart så att torsdagen inte skulle bli så stressig.

I torsdags var jag och hälsade på Anna Maria och blev bjuden på en delikat middag. Sedan kollade vi på Carolina Klyfts dokumentär och jag fällde nästan en tår. Gripande historia!

Nu ska jag äta frukost och försöka ladda upp inför morgondagen. Lär nog behöva all extra energi jag kan få!

Bestämde mig idag för att jag kör Botniavasan nästa helg! Med eller utan hjärta, typ... Jag har våndats i flera veckor, först över FM i ski-o och sedan Botniavasan. Det är så himla drygt att vara anmäld till tävlingar och vara inställd på att köra dom för att sedan ge upp innan man ens har försökt. I helgen har det känts bättre med min hälsa och jag bestämde mig därför idag att jag kör. Det finns nog de som inte tycker att det är en bra idé och det kanske det inte är. Men jag känner att jag behöver det här och i och med att det känns bra att träna så kommer jag att göra ett försök.

Men jag är ju inte dum. Det är klart att jag kommer att avbryta om det är så att jag känner att det inte funkar! Det finns många saftstationer längs banan så det är bara att kliva av när som helst. Jag har gjort det en gång förut och jag kan göra det igen (även om jag vet att det kommer att sitta långt inne..).

Eftersom jag förmodligen kommer att få nån uppmaning om att vara försiktig osv så ska jag väl gardera mig med att säga att JA jag är försiktig, JA jag håller koll på hjärtat. Det slår i jämn och fin takt bara lite snabbare än vanligt då jag anstränger mig och det handlar om 20-30 slag/min i medelmåttlig ansträngning. Däremot vet jag också att jag kommer att må så himla mycket bättre om jag får göra något annat än stirra på väggen hemma och om jag får ha något att se fram emot, något som gör det värt att kämpa och ha tålamod. Annars har det bara känts som om jag kan lägga mig under täcket och skita i att kliva upp om dagarna. Nu däremot är känslan en helt annan. Nu ska jag ju få göra nåt, jag ska få dra på mig en tävlingsnummer (även om det bara är på skoj) och det gör det värt att kliva upp varje morgon igen. Om inte det också räknas, vad är det egentligen som räknas då? Jag lever hellre än bara är vid liv så att säga.

Idag har jag varit i skidspåret hela dagen och langat fram en seger i damklassen i Röbäck skimaraton. Lite stolt blir man ju!! Fick stå och skryta inför alla andra drickalangare om hur duktig "min" skidåkare var. Jag sa att "hon var väl 11 på SM då nog är hon ju helt okej" och Lisa fyllde på med "ja, det är nog så att vi inte behöver skämmas i alla fall", då gubbarna i spåret frågade hur duktig Emilia är.

Nu på kvällen makade jag mig iväg till gymmet och köttade intervaller. Första gången sedan mitten av december. Behöver jag ens nämna hur skönt och befriande det var? Jag menar att få springa sig riktigt, riktigt trött. Okej jag höll på att spy, det var svinjobbigt och jag var inte snabb (men det är länge till våren än). Men känslan att få träna på riktigt efter en och en halv månad är svårslagen! (Okej, jag kanske inte riktigt fått tillstånd att köra på för fullt, men eftersom pulsen varit riktigt medgörlig de senaste dagarna så ändrade jag fartlek till intervaller.) Inatt kommer jag minsann att sova gott i alla fall! =)