Denna vecka försöker jag arbeta lite mindre. Efter att ha spenderat 4h på gymmet i morse (tränade inte ens själv) åkte jag hem och självklart ställde jag mig i Botniahallen ett par timmar på kvällen sådär som fritidssysselsättning. Sedan till Kican och hjälpa till att vara kattvakt. Vi masserade lite också och katterna gillade inte att bli fråntagna uppmärksamheten.

Efter en helt mördande vecka och helg med fullt program hela dagarna och 3h sömn om nätterna har jag varit lite off. Idag tog jag ledigt och börjar småningom återvända till de levandes värld. Tydligen kan man inte arbeta dygnet runt varje dag... Kanske jag återhämtar mig med en vilodag...

 

Här kommer några bilder från gårdagen då vi hade en avslutande långlänk på vårt läger. Jag och Lillis sprang själva och hittade förstås på en del dumt. ;) Fint väder hade vi och det enda som störde vår orientering var snön. Tydligen går det väldans bra att skida hemma i Vörå nu, med skotertrampat elljusspår och pistad golfbana. Blir att ta ett skidpass eller två nu då =)

Som de flesta kanske vet är jag svenskspråkig och har egentligen aldrig pratat finska, förutom under det år jag bodde i Tammerfors. Mina 3 år i Sverige har verkligen inte gjort att jag utvecklat mina finskakunskaper särdeles mycket. Nu har jag lovat att hålla en föreläsning på finska. Hur tänkte jag egentligen? Jag som knappt kan få ihop en mening rätt. Jag gillar förvisso utmaningar och brukar försöka tänja på mina gränser, men även för att vara jag kan detta kännas lite väl extremt. (För er svenskar, tänk er att hålla en föreläsning på tyska eller vilket tredje språk ni nu läste i skolan så fattar ni kanske känslan...) Föreläsningen ska jag hålla ikväll och jag är supernervös, mycket mer nervös än innan vilken tävling som helst! Jaja, de får väl skylla sig själva som frågat mig...jag har ju faktiskt pratat ett flertal gånger med han som bad mig komma och föreläsa så han borde väl veta vad han ger sig in på :P Om det här inte är att utmana sig själv, spränga gränser och tänka "outside the box" så vet jag inte vad som är det....

Denna vecka har jag lyckats med konststycket att dra intervaller två dagar i rad...på löparbana.... Vad hände där? Jag som inte ens gillar intervaller, jag gillar heller inte löparbana och framförallt inte intervaller på löparbana.... Men så kan det gå! Vaderna gillade verkligen inte mitt påhitt heller och det var nog en väl tuff öppning, men träningsvärk går ju över! 

 

Jag och Anneli har nu båda uppnått 125 filmer på imdbs lista och vi firade med tårta i onsdags. Jag hade bakat en öltårta. Vanlig chokladtårta med lite Guiness i som gav tårtan det lilla extra. Den blev inte riktigt lika söt som en vanlig chokladtårta. Lite farligt med tanke på att man då klarar av att äta mycket mer :P Jag räddade mig själv genom att ta den till gymnasiet och bjuda lärarna. Tror det uppskattades. Just nu gör jag en kostregistrering så det hade ju förstört den litegrann om jag ätit allt själv. Kostregistreringen pågår en vecka och innebär att jag väger precis allt jag äter och dricker och skriver upp. Detta gör jag för att hjälpa Marianne med en skoluppgift, sen kanske jag kan få ut nåt av det själv också så det är lite win-win. :)

 

Idag är det farsdag i Finland och det brukar firas med små presenter och en massa tårta. Eftersom jag inte skulle vara hem-hemma i år på farsdagen och inte Linda heller så beslöt jag att ordna en liten skattjakt istället. Ganska lägligt att lärarna råkade ha fortbildningsdagar i Nokia fredag-lördag så pappa var bortrest. Efter jobbet i fredags åkte jag hem till huset och satte mina planer i verket. Jag diktade ihop fyra kort som jag satte i varsitt kuvert och gömde. Varje kort hade en dikt på fyra rader innehållande en ledtråd om var nästa kunde finnas. På lördagkväll skickade jag ett meddelande att han kunde börja leta. Jo, söndag är farsdag men risken att pappa skulle hitta nåt av kuverten var för stor för att jag ville riskera det.

 

 

Var på Chat&Wine med Kican och Anita ikväll. Supertrevligt, bra vin och god mat! Perfekt avslutning på arbetsveckan med andra ord. Till imorgon planeras ett äventyr...får se var det slutar....Eftersom jag hade vilodag idag (tyckte att 4,5h igår räckte för två dagar) så blir det nog nån form av träning i alla fall, men efter det kan det barka vart som helst!

 Anita och Kican. Vi skrev i gästboken också. Vid närmare eftertanke borde vi nog gjord det innan vi drack upp vinflaskan. Tyvärr är det väl inte helt säkert att resultatet blivit bättre för det. Inte direkt Finlands nya Runeberg inte... ;)

 

Efter gårdagens tävling var jag totaldäckad på eftermiddagen. Skidhostan satt precis där den skulle och jag var inte sugen på ett till pass, men trots det bytte jag om och for ut i spåret och segade mig framåt. Efter ett tag blev jag faktiskt riktigt pigg! Eftersom det blir mörkt väldigt fort uppe i Gällivare körde vi med pannlampor. I en nedförsbacke vände jag mig för att säga nåt och det bara small till i ansiktet. Jepp! Fläskläppen var ett faktum då jag åkt in i ett träd. Typiskt mig eller? ;)

 

Efter en fantastisk resa och ett bra läger var det dags att packa ihop väskan och ställa sig för att åka hemåt. Jag och Emilia tillbringade kvällen i hennes rum pratandes. Återigen var dags för en massa avsked. Tänk att det aldrig blir lättare... Imorse då jag skjutsade henne och Helena till spåret och kramade om dom innan jag körde iväg så var tårarna inte långt borta. Det är lite intressant att man kan vara så känslomässigt splittrad utan att faktiskt gå i bitar. Jag gillar Finland och allt vad det innebär att bo här, men oj så jag saknar Sverige och Umeå! Eller speciellt människorna som bor i Umeå. Jag hann bara köra ett par minuter innan låten "Dance our tears away" började spelas. Slumpen? Njaa...andra gången i rad gör att det börjar vara svårt att tro på slumpen. Hur som helst kunde jag inte längre hålla mig och tårarna började rinna. Varje liten fiber i mig ville vända om samtidigt som något fick mig att fortsätta. Det tog mig en timme att bli lite mindre hysterisk och jag kunde koncentrera mig på att köra. Efter ett tag fick jag ett meddelande av Emilia och reaktionen lät inte vänta på sig....

 

Under hemresan har jag mött på en hel massa djur på lite väl nära håll. Först såg jag renar och saktade in rejält. Då ser jag en svart isklump ligga på vägen och försöker väja den. Ni kan tro att jag blev förvånad då isklumpen fick ben och började springa runt i panik för att undvika bilen. Det var en sjöfågel av nåt slag som låg och vilade mitt på vägen. Den rullade runt några varv i vinddraget efter bilen, men jag tror den klarade sig! Efter ett tag kommer en uggla flygande lite väl nära vindrutan, men det var nog också bara nära ögat. Närmare hemåt i skymningen sitter jag och tänker "kolla en älg", kommer till sans och försöker bromsa. Inser att det går för fort ändå (kanske 70km/h) och tvärnitar. Hinner tänka "Det här går aldrig." "Jag kommer krocka." "Hur ska det gå med pappas bil?" "Och nu smäller det!", börjar nästan blunda innan jag inser att jag klarade mig. Puh! Vilken tur! De där två älgarna kom från ingenstans och försvann lika fort iväg in i skogen igen. Behöver jag säga att jag i alla fall var klarvaken resten av vägen? Vet inte vad djuren hade för fel idag, men så här mycket kaos brukar det trots allt inte vara då jag kör bil!

 

8h körning och två korta pauser senare var jag hemma och hämtade upp pizza som jag åt tillsammans med pappa och syster Linda. Trevligt att jag hann träffa henne också och få en snabbupdate om det senaste och kika på lite bröllopsbilder. Speciellt viktigt kändes det att hinna träffas eftersom det inte blir nån träff över julen och vi sågs senast i typ juli! Nu är det godnatt här och jag hoppas på lite bättre sömn denna natt, även om de senaste veckorna indikerar på att det inte blir så....

Idag drog jag på mig nummerlappen och körde "tävling" 10 km skate med ESC/OUC-gänget. Det var med en viss fruktan jag bekräftade min anmälan. Jag la skidorna på hyllan då jag var 15 år och tänkte att de skulle förbli där. I alla fall i tävlingssammanhang. Dock har jag hört att det är bra att utmana sig själv och testa sina gränser. Det här var verkligen en utmaning! Förutom att det, självklart, är fysiskt jobbigt att skida så är det mentalt också väldigt jobbigt. Man måste pressa sig på gränsen precis hela tiden, man behöver inte tänka som i orientering utan det är bara å kötta på.

 

Jag visste redan innan start att jag är väldigt sliten. Förutom en hel del träning så har jag sovit lite dåligt och det brukar ju inte vara ett framgångsrecept för att prestera...Men sagt och gjort jag ställde mig på startlinjen! Jag försökte verkligen öppna lugnt för att inte spränga mig i första backen. Jag lyckades väl sådär, men första varvet gick okej. Andra varvet blev jag totalstum i den största uppförsbacken och jag tänkte allvarligt på att sluta. Sedan blev jag arg på mig själv för man kan ju inte ge upp!! Så jag bet ihop och försökte stapla vidare. Några minuter efter uppförsbacken kom jag in i andra andningen och kunde börja trycka på lite igen. I alla fall till den där jäkla backen igen och jag stod nästan still uppför, men jag bet ihop och på ett eller annat sätt tog jag mig tydligen upp för backen (har inte riktigt nåt minne av det annat än att backen var jobbig och var evighetslång). Sista varvet var lite kortare och jag var totalt slut i mål. Det brände i benen och stack i luftvägarna, blodsmaken i munnen var ett faktum. Jodå, jag minns precis varför jag slutade med skidåkningen!

 

Sist och slutligen var det nog lite roligt att åka och jag tror att jag hade kunnat öka ganska mycket med några lopp i benen. Jag tycker att jag kom i mål med hedern i behåll, även om jag förlorade många minuter åt skidåkarna. Icke att förglömma är väl att de tillhör sverigeeliten i sin gren så det är ju ganska självklart att jag ska förlora åt de. Nästa gång kanske jag inte ska försöka köra en 10 km tävling det första jag gör efter en månads paus med högintensiv träning...man lär så länge man lever ;)

 

Avslutar med ett klockrent citat som sämmer ovanligt väl in på det här med längdskidor. Citat av tränar-Pär: