Efter gårdagens tävling var jag totaldäckad på eftermiddagen. Skidhostan satt precis där den skulle och jag var inte sugen på ett till pass, men trots det bytte jag om och for ut i spåret och segade mig framåt. Efter ett tag blev jag faktiskt riktigt pigg! Eftersom det blir mörkt väldigt fort uppe i Gällivare körde vi med pannlampor. I en nedförsbacke vände jag mig för att säga nåt och det bara small till i ansiktet. Jepp! Fläskläppen var ett faktum då jag åkt in i ett träd. Typiskt mig eller? ;)

 

Efter en fantastisk resa och ett bra läger var det dags att packa ihop väskan och ställa sig för att åka hemåt. Jag och Emilia tillbringade kvällen i hennes rum pratandes. Återigen var dags för en massa avsked. Tänk att det aldrig blir lättare... Imorse då jag skjutsade henne och Helena till spåret och kramade om dom innan jag körde iväg så var tårarna inte långt borta. Det är lite intressant att man kan vara så känslomässigt splittrad utan att faktiskt gå i bitar. Jag gillar Finland och allt vad det innebär att bo här, men oj så jag saknar Sverige och Umeå! Eller speciellt människorna som bor i Umeå. Jag hann bara köra ett par minuter innan låten "Dance our tears away" började spelas. Slumpen? Njaa...andra gången i rad gör att det börjar vara svårt att tro på slumpen. Hur som helst kunde jag inte längre hålla mig och tårarna började rinna. Varje liten fiber i mig ville vända om samtidigt som något fick mig att fortsätta. Det tog mig en timme att bli lite mindre hysterisk och jag kunde koncentrera mig på att köra. Efter ett tag fick jag ett meddelande av Emilia och reaktionen lät inte vänta på sig....

 

Under hemresan har jag mött på en hel massa djur på lite väl nära håll. Först såg jag renar och saktade in rejält. Då ser jag en svart isklump ligga på vägen och försöker väja den. Ni kan tro att jag blev förvånad då isklumpen fick ben och började springa runt i panik för att undvika bilen. Det var en sjöfågel av nåt slag som låg och vilade mitt på vägen. Den rullade runt några varv i vinddraget efter bilen, men jag tror den klarade sig! Efter ett tag kommer en uggla flygande lite väl nära vindrutan, men det var nog också bara nära ögat. Närmare hemåt i skymningen sitter jag och tänker "kolla en älg", kommer till sans och försöker bromsa. Inser att det går för fort ändå (kanske 70km/h) och tvärnitar. Hinner tänka "Det här går aldrig." "Jag kommer krocka." "Hur ska det gå med pappas bil?" "Och nu smäller det!", börjar nästan blunda innan jag inser att jag klarade mig. Puh! Vilken tur! De där två älgarna kom från ingenstans och försvann lika fort iväg in i skogen igen. Behöver jag säga att jag i alla fall var klarvaken resten av vägen? Vet inte vad djuren hade för fel idag, men så här mycket kaos brukar det trots allt inte vara då jag kör bil!

 

8h körning och två korta pauser senare var jag hemma och hämtade upp pizza som jag åt tillsammans med pappa och syster Linda. Trevligt att jag hann träffa henne också och få en snabbupdate om det senaste och kika på lite bröllopsbilder. Speciellt viktigt kändes det att hinna träffas eftersom det inte blir nån träff över julen och vi sågs senast i typ juli! Nu är det godnatt här och jag hoppas på lite bättre sömn denna natt, även om de senaste veckorna indikerar på att det inte blir så....