Nu har jag varit en knapp vecka i Jyväskylä. Vi har varit på förberedande läger inför FM och har under 5 dagar haft två olika grupper på ca 20 pers med. Det är alltid svårt att hinna med alla så mycket som man skulle vilja, varken tid eller ork räcker riktigt till. Tack och lov ger de flesta av ungdomarna en enorm energiboost och vi har roligt tillsammans, annars hade ekvationen aldrig gått ihop. Imorgon blir det en riktig sovmorgon för min del innan jag fortsätter med orienterandet i Vörå med gymnasieeleverna. Efter det tar jag ledigt en helg, åker till Sverige och bara njuter.

 

Nytt för hösten är att jag ska läsa lite kurser, både på Umeå universitet och på Vasa arbis. Jag behöver en hobby, nåt helt annat än idrott att tänka på emellanåt så då ska jag passa på att bli lite mer allmänbildad. Det kan ju aldrig skada. För min del blir det nog inget långa FM i år. Jag försöker springa sprinten och stafetten och träna inför det så jag får lite bättre löpform än nuvarande. Och samtidigt köra rehab med foten så den skulle bli mer samarbetsvillig. Just nu går det bra med några träningspass, men inte i alldeles för krävande terräng. Väg och stig funkar utmärkt men stenig Jyväskylä-terräng var ingen höjare. 

Om jag skriver allt här så blir det mer verkligt på nåt sätt. Det har diskuterats i FSO hur vi ska göra för att hålla igång elitverksamheten och hålla kvar alla duktiga orienterare inom förbundet. Svår fråga. Och vem har svaret? Finns det ett svar? Nja, kanske idrottarna själva också borde jobba lite för sin sak och inte bara förvänta sig service på ett silverfat? Sagt och gjort. Jag och Julia och Victoria satte os ner och diskuterade. Vill vi satsa? Vi kom alla fram till att med att träna på lagom mycket för att hålla oss friska och skadefria har vi nog potential att bli riktigt bra. Vi ska nu alltså satsa. Vad innebär det då? Jaa, den som det visste....kanske är det att alla tränar på på varsitt håll och sen tävlar vi i samma färger utan att egentligen höra ihop? Kanske är det att vi borde hitta på mer saker tillsammans och bli ett gäng på riktigt, vilja nåt tillsammans och jobba för att uppnå det? Vi ska väl nog satsa på det senare. Vi är tre relativt unga och lovande damer. Tre. Det är lika många som det krävs för att få ett lag till en FM stafett. (Det är klart att det finns fler damer i föreningen, men nu var det vi tre som pratade ihop oss och bestämde oss för detta. Efter korta samtal med några andra har det visat sig att de är med, även om de "bara" är i juniorklass än. Vi bygger ett lag för framtiden!)

 

Två av tre befinner sig i Helsingfors för studier. Jag rör mig i Helsingforstrakten då och då och vi beslöt att ordna träningar eller träningsdagar/-helger i Helsingfors med omnejd då det passar in i våra tidsscheman. En Korsholmsförening med verksamhet i Helsingfors kan ju verka lite avigt, men varför göra som alla andra? Det ska förhoppningsvis passa oss i alla fall. Nu är det inte bara så att det är att ordna gemensamma träningar för att "satsa", jag för min del är nog världssämst på att göra kloka val då det kommer till min egen träning (Ironi på hög nivå att jag jobbar som tränare. Tur att det är lättare att se vad andra borde göra än att göra det själv) så det ska jag överlämna i händerna på en som jag litar på till fullo. Jag behöver ett strikt schema som inte tillåter några som helst friheter, en struktur som gör att jag vet precis vad som ska göras och när. Då brukar det gå bra. 

 

Under det där FSO-mötet i helgen diskuterades rekrytering. Något jag med tanke på yrke och arbetsgivare kommer att ta avstånd från. Det är inte min sak att rekrytera folk till vår förening och jag är av åsikten att det inte spelar någon roll vilken klubb folk tillhör. Man kan väl träna ihop ändå? Det ska bli intressant att se vad tre beslutsamma damer kommer att kunna åstadkomma till nästa säsong :) Själv hoppas jag på en placering bland de 10 bästa i FM stafetten om ett år.

I helgen var jag till Borgå på tävlingar. Nej, jag är inte i skick för det. Nog är foten helt bra, men formen, ack den formen är inte vad den borde. Jag orkar inte springa, vilket inte är så konstigt och egentligen borde jag ju vara glad och nöjd att jag över huvudtaget kan springa men mycket vill ha mer.

 

När jag värmde upp inför sprinten märkte  jag att jag var jättenrvös. Tävlingsnerverna brukar vara lugna och "det blir som det blir"-känslan brukar jag kunna behålla. Inte i helgen. På nåt sätt har allt förändrats. Jag har ögonen på mig, det känns som om folk förväntar sig att jag ska prestera på topp för att jag är tränare. Kanske jag inbillar mig, kanske inte....men hur som helst skulle jag vilja prestera på topp så där för att bevisa att jag duger som tränare. Hur sjukt är inte det egentligen? Varför ska jag behöva bevisa nåt genom en idrottslig prestation? Varför inte bevisa genom att hjälpa idrottarna till bättre prestationer istället? DET borde bevisa mycket mer än att jag själv kan prestera bra. Bara för att nån är världsmästare behöver inte det betyda att de är världens bästa tränare. Något som inom idrottsvärlden visats gång på gång. (Nog för att det även finns världsmästare som är duktiga tränare, men det där guldet är nog inte det som avgör). Så återigen varför ska jag bevisa något genom en idrottslig prestation? Det är nog min personlighet som gör att jag vill visa att jag duger, som bryr sig om vad andra tycker. Jag borde egentligen vara nöjd att jag kan springa. För 1,5 månad sedan kunde jag inte det.... att nu kunna/orka springa en-två timmar i sträck är en ENORM framgång och egentligen borde jag jubla.

 

Så i sprinten sprang jag iväg med tanken att jag ska bevisa att jag duger. Jag gjorde två missar, men orkade inte springa. Konstaterade att jag för ett år sedan sprang mer än 1 min/km fortare utan att det kändes lika jobbigt. Besvikelsen var enorm, men nånstans innerst inne fanns nog även glädjen att jag i alla fall verkar kunna orientera lite grann fortfarande. Långdistansen bestämde jag efter mycket tvekande att jag ska avbryta för att orka stafetten. Det lämnade nog en bitter känsla att avbryta en tävling, men jag ville ge vårt lag chansen till en så bra prestation som möjligt i stafetten. Nu gick ju stafetten inte riktigt som tänkt. Jag orienterade lugnt och säkert....tills PANG...aj som f****n vad ont det gjorde i foten...(inte på samma ställe som varit skadat utan en skärande smärta på utsidan av foten som kom som en blixt från klar himmel). Jag tappade fokus totalt och gjorde ett parallellfel som jag hade svårt att reda upp. Nästan 10 min tog det (tror jag, har inte vågat kolla mellantider). Sedan sprang jag på riktigt bra, men vad hjälper det då jag förstört stafetten för hela laget redan? Nåja, vi lyckades i alla fall knipa ett brons så det tröstade lite. Tacka vet jag duktiga lagkamrater!!

Nu i helgen har jag tävlat två dagar i rad. Som vanligt i Östebotten var det rätt stenigt i botten och mina fötter klarade sig väldigt bra. I alla fall känner jag inget ikväll ännu. Kanske var det bara ovanan som gav upphov till smärtan under O-ringen?! Synd att missa två etapper där, men hellre det än att gå två månader på kryckor igen.

 

Nog måste jag säga att det märks att jag inte gjort nåt på tre månader. Oj oj oj så tungt det går, och mitt löpsteg är knappast en skön syn heller. Idag kollade jag mellantiderna från tävlingen och blev ändå rätt glad att inse att det inte fattas många sekunder per kontrollavstånd innan jag har en hygglig fart på. Skulle jag klara av att inte bomma skulle det förstås vara ännu bättre, men vackert så. Jag är bara glad att jag kan stå, gå och springa utan smärta. Resten är sist och slutligen inte så viktigt när det kommer till kritan.