I helgen var jag till Borgå på tävlingar. Nej, jag är inte i skick för det. Nog är foten helt bra, men formen, ack den formen är inte vad den borde. Jag orkar inte springa, vilket inte är så konstigt och egentligen borde jag ju vara glad och nöjd att jag över huvudtaget kan springa men mycket vill ha mer.

 

När jag värmde upp inför sprinten märkte  jag att jag var jättenrvös. Tävlingsnerverna brukar vara lugna och "det blir som det blir"-känslan brukar jag kunna behålla. Inte i helgen. På nåt sätt har allt förändrats. Jag har ögonen på mig, det känns som om folk förväntar sig att jag ska prestera på topp för att jag är tränare. Kanske jag inbillar mig, kanske inte....men hur som helst skulle jag vilja prestera på topp så där för att bevisa att jag duger som tränare. Hur sjukt är inte det egentligen? Varför ska jag behöva bevisa nåt genom en idrottslig prestation? Varför inte bevisa genom att hjälpa idrottarna till bättre prestationer istället? DET borde bevisa mycket mer än att jag själv kan prestera bra. Bara för att nån är världsmästare behöver inte det betyda att de är världens bästa tränare. Något som inom idrottsvärlden visats gång på gång. (Nog för att det även finns världsmästare som är duktiga tränare, men det där guldet är nog inte det som avgör). Så återigen varför ska jag bevisa något genom en idrottslig prestation? Det är nog min personlighet som gör att jag vill visa att jag duger, som bryr sig om vad andra tycker. Jag borde egentligen vara nöjd att jag kan springa. För 1,5 månad sedan kunde jag inte det.... att nu kunna/orka springa en-två timmar i sträck är en ENORM framgång och egentligen borde jag jubla.

 

Så i sprinten sprang jag iväg med tanken att jag ska bevisa att jag duger. Jag gjorde två missar, men orkade inte springa. Konstaterade att jag för ett år sedan sprang mer än 1 min/km fortare utan att det kändes lika jobbigt. Besvikelsen var enorm, men nånstans innerst inne fanns nog även glädjen att jag i alla fall verkar kunna orientera lite grann fortfarande. Långdistansen bestämde jag efter mycket tvekande att jag ska avbryta för att orka stafetten. Det lämnade nog en bitter känsla att avbryta en tävling, men jag ville ge vårt lag chansen till en så bra prestation som möjligt i stafetten. Nu gick ju stafetten inte riktigt som tänkt. Jag orienterade lugnt och säkert....tills PANG...aj som f****n vad ont det gjorde i foten...(inte på samma ställe som varit skadat utan en skärande smärta på utsidan av foten som kom som en blixt från klar himmel). Jag tappade fokus totalt och gjorde ett parallellfel som jag hade svårt att reda upp. Nästan 10 min tog det (tror jag, har inte vågat kolla mellantider). Sedan sprang jag på riktigt bra, men vad hjälper det då jag förstört stafetten för hela laget redan? Nåja, vi lyckades i alla fall knipa ett brons så det tröstade lite. Tacka vet jag duktiga lagkamrater!!