De flesta börjar göra sig i ordning för midsommar och planerar firandet in i minsta detalj. Jag har inga stora planer för midsommar. Hade det varit fint väder hade jag nog åkt en tur med kajaken men nu vet jag inte. Tror jag fortsätter mitt projekt att reda upp lägenheten. Tänk att det alltid blir råddigare då man börjar städa.....ganska konstigt egentligen. Så nu ligger hela min lägenhet på golvet medan det inte finns nästan nåt på hyllorna. Tvättmaskinen går för fullt också för på lördag åker jag ner till Helsingfors och sedan vidare mot Otepää, Estland. Där ska vi vara på årets långläger. Det ska bli spännande att uppleva Estlands skogar för jag har bara varit en gång tidigare och orienterat där och det var ingen höjdare. 

 

Nu lär jag fortsätta med mitt heldagsprojekt, lägenheten om jag ska få det fint och städat till midsommar.

Så var det dags igen. Imorgon startar årets upplaga av Jukola och det går iår av stapeln i Kuopio. Det är första gången sedan 2004 jag inte är med, det hade alltså varit mitt tionde år i rad men jag skippar löpningen detta år. Däremot åker jag med på resan i alla fall. Förutom att träffa en massa kompisar så är jag lagledare för vårt ladyteam. Det är alltså sju "damer" som springer herrstafetten, medelåldern på lager är väl ca 20 år så det är sju tuffa brudar som ställer upp. De startar mitt i fältet och förra året slutade vi på en 800e plats och jag tror att vi hoppas på att klå detta iår. Det borde gå med tanke på att vi startar 800 placeringar längre fram.

 

Det är med mycket blandade känslor jag reser till Kuopio. Det suger att jag inte får springa och det är tungt att hela tiden behöva förklara varför och hur tungt det känns då folk frågar. Dessutom antar de flesta att jag inte lyssnat på min kropp och kört foten ner i bottnen helt medvetet. Läser i min träningsdagbok från i vintras att jag nämnde foten första gången i slutet på februari, läser också att jag avbrutit de pass då jag haft ont (på utsidan hade jag ont) och då jag skrivit att foten värker hela tiden hade jag redan varit till läkare och det tog ett par dagar innan jag gick till fysioterapi. Där fick jag höra att hälbenet var helt fast men efter besöket att foten var i toppskick och "du kan springa redan ikväll". Åkte på läger strax efter det fysioterapibesöket och tränade 5 gånger och tävlade två gånger på 11 lägerdagar och hade 6 vilodagar på samma läger. Det blev så mycket värre i foten och jag kunde inte avgöra var det gjorde ont längre jag visste bara att det var någonstans nedanför knäet.

 

Så folk som tycker att jag pressat min fot för hårt lyssnar inte på vad jag säger. Jag gick till fysioterapi relativt fort efter att jag fattat att det inte var "normal" smärta och gjorde mina rehabövningar samvetsgrant. Jo, jag sprang men det hade jag fått höra att det inte var något problem att smärtan skulle gå om med mina rehabövningar och de antiinflammatoriska jag åt (såna som man får äta och trots det träna). Det blev värre och smärtan mer odefinierbar. Sedan flyttade sig smärtan till insidan av foten, var jag aldrig hade känt nåt. 

 

Just nu är jag superless på att inte få springa och jag vågar inte tänka på när jag kan börja springa igen. Försöker ta en dag i taget och vara någorlunda försiktig. Kör med tejp och skoinlägg nu. Vet inte om jag har ont men jag hoppas att jag inte har det.

Som jag skrev i mitt förra inlägg är jag äntligen kryckfri efter två månader på fyrhjulsdrift. Jag hade verkligen hoppats på att allt skulle vara tiptop vid det här laget och att jag skulle kunna återgå till normal aktivitet så småningom. Det hade jag kanske kunnat, men istället har jag dragit på mig en förkylning from hell. Typiskt! Nåja, inte hade jag ändå haft tid att träna just nu. I helgen har jag varit på träningsläger med ett gäng 15-åringar + att jag varit med och ordnat en träningsdag i en annan del av Österbotten. Eftersom jag så sällan är hemma och vill så mycket och inte har tid med fler lägerdagar får man helt enkelt slå ihop några ibland. Two in one liksom. Okej, inget att rekommendera för det var tufft och jag är rätt trött nu på kvällskvisten. Ännu en GPS-analys kvar och sedan sovdags.

 

Trots min förkylning har jag ändå rört på mig en hel del. En hel del mer än de två senaste månaderna och en hel del mer än jag borde. Det är helt enkelt inget att göra då jag har det jobb jag har, ibland måste man bara sköta vissa sysslor oberoende av vad kroppen säger.....tyvärr....jag hade gärna stått över. Men foten verkar inte ha tagit någon skada av att ha gått i skogen en hel del och förkylningen har blivit mycket mycket bättre på bara en natt, trots att jag svettats och flåsat som en gris i skogen i två dagar. Kroppen är allt bra konstig ibland...men jag tackar och tar emot för motgångar har jag nog av ändå.

Jag bara fortsätter med mina lediga dagar nu för tillfället. Det är rätt tråkigt men på något sätt får man ändå dagarna att gå. För tillfället funkar inte min jobbmail så det är något lättare att hålla sig från att jobba just nu, jag kan helt enkelt inte....Istället har jag hunnit gosa en del med mina katter. Varför katteländena ska lägga sig rakt över ansiktet hela tiden vet jag inte riktigt dock...inget jag uppskattar särkilt högt, i alla fall inte om jag ska läsa en bok.