Hemma igen efter en intensiv helg. Jag och pappa går en utbildning som heter SVT eller Suunnistusvalmennustutkinto. Nu har vi bara en träff kvar och den är i Estland. Det är alltid intensiva helger och man är helt slut efteråt. Från en kurs till en annan så har jag valt att i år skippa FM i medeldistans för att åka till Kristianstad på en annan utbildning jag går parallellt med SVT. Den helgen är det dags att knyta ihop paketet för idrottsskador och smärta, som jag fördjupat mig i. Att på sin lediga tid vidareutbilda sig och grotta ner sig i sitt jobb känns ju som ett lagom friskt beteende....

Efter en lååång bloggpaus ska jag nu skriva några rader. Efter en tung vinter har jag börjat återfå lite av min gamla gnista, men det är nog en lång väg tillbaka ännu. Dock har det inte direkt varit händelselöst i mitt liv för det. Största projektet jag har nu är lägenheten jag köpte. Jag skulle renovera köket men det slutade med att jag renoverade väggar, gol och tak i hela istället. Jag är mycket nöjd med beslutet att renovera för nu har jag fått det så som jag vill ha det. Eller inte riktigt ännu, men snart...

Helgens Åbo-vistelse var en liten besvikelse, ingenting gick riktigt som tänkt och det är synd. Dessutom var jag inte riktigt inspirerad att vara där då jag inte visste hur läget var hemma. Det var inte så illa som befarat och nu gäller det bara att se uppåt och framåt och vi får tänka ut andra sätt att komma fram. Jag och några till har börjat jobba på lite idéer som förhoppningsvis får ett riktigt lyckat slutresultat. Jag ser riktigt fram emot att komma igång med det arbetet, men innan dess en hel massa annat jobb som ska göras och den nya iden får bli ett fritidsprojekt.

 

Förra veckan låg jag heldäckad av en förkylning. En förkylning av det mer mystiska slaget. Först feber och jätteont i ena sidan av halsen, sedan otroligt svullen på den sidan. Nån dag senare otroligt ont på båda sidor och det utvecklades till en ordentlig svullnad i hela halsen. Sen pang bom bara på två dagar helt frisk som en nötkärna. Märkligt. 

 

Denna vecka inte mycket jobb utan jag försöker ta igen mina övertidstimmar och siktar mot helgen istället. Jag vet att jag är lite som grinchen men jag hoppas på att vädret håller i sig, dvs plusgrader och ingen snö eftersom vi kör träningsdag på lördag.

Det är intressant att ett provocerat skrivet blogginlägg kan väcka så mycket känslor. Kul! Jag gillar att diskutera och argumentera. Nu var ju inte tanken den att man skulle tolka det jag skrev som "orientera på läger annars inte alls". Nej, utan rikta fokus på olika saker under olika träningscyklar. Viloperiod=vila, grundperiod=grundträning osv...men orienteringsteknik behöver inte ALLTID tränas i skogen. Gör inte Gueorgiou heller, han lägger massor av tid vid datorn och pysslar med Ocad och analyser av olika slag. Bara ett litet tillägg, men tar gärna diskussioner och med bra motargument kanske nya idéer väcks....

Nu är vi snart påväg till årets upplaga av Baltic Junior Cup. Jag hoppas vi får en bra resa och fina tävlingar med utmanande banor. En del av orienterarna har påbörjat sitt nya träningsår medan andra snart ska inleda viloperioden. Ett intressant fenomen bland orienterare är oförmågan att förstå vad vila innebär och att förstå varför man tränar olika saker olika tidpunkter på året. Det går inte att bli bäst genom att bara nöta på i skogen, i bästa fall blir du en seg orienterare som orkar hålla en hyfsad fart i skogen men som inte har några andra växlar. Det funkade kanske på 90-talet, men inte nu längre. Orientering har fått nya discipliner och konkurrensen har blivit hårdare runtom i världen. 

 

Att under viloperiod fundera på att springa 2-3h i skogen är ju kanske inte så smart. Det är ju det vi gör i vanliga fall också och under viloperioden ska man hör och häpna VILA och eventuellt motionera med sånt man annars inte sysslar med typ gruppass på gymmet, klättring, bollspel, yoga osv. Möjligheterna är oändliga så varför fastna i att bara springa? Fötterna och benen behöver ju verkligen den där vilan efter en lång och tung säsong, man behöver ju inte vara skadad eller sjuk för att vila....

 

En annan grej som stör mig är tvånget att orientera varje pass. Under grundperioden är det skitsamma med orienteringen, enligt mig är orientering en färskvara. Tekniken sitter nog i ryggmärgen men man kanske kan fräscha upp minnet innan man börjar tävla. Att springa med en karta i hand eller något läsbart i handen är ett sätt att upprätthålla en av de viktigaste teknikerna inom orientering, att kunna läsa och springa på samma gång. Men nån gång måste man vila från allt vad orientering heter och under grundperioden är det kanske mest lämpligt att göra det.

 

Men jag vet inte...kanske jag har fel...detta är mina teorier och tankar och nån annan kan tycka helt annorlunda. Sen är jag nog av åsikten att vi orienterar lite för lite, men eftersom jag också anser att man borde träna orienteringen i tävlingsfart eller högre är det svårt att göra det speciellt ofta under en träningsvecka. Under läger däremot får man bli trött och då kan man köra två hårda pass varannan dag med bra orienteringsteknik om man har förstånd att ta det lugnare de andra träningarna. Eftersom det numera finns tusen läger att åka på anser jag att på hemmaplan kan man fokusera på annat än orientering och fokusera på tekniken på läger...Som sagt...bara mina tankar och funderingar...kanske har jag rätt kanske har jag fel. Orienteringstekniskt har detta upplägg funkat för rätt många...typ en fröken Jansson från Sverige.

Vi hade ett bra läger i veckan. För orienterarnas del var det lugn träning eftersom de hade ultralånga FM i benen. Det är frustrerande för idrottarna att höra "lugn träning" eller "vila" när de är på läger, men de har ibland själva svårt att inse när de är trötta och inte (och ja, jag är ju inte bättre själv heller. Dock har jag lätt att avgöra när andra är trötta)

 

Vi hade ett bra läger med orienterarna trots att vi tränade lugnt. Ett riktigt fint orienteringspass i superfin terräng och en bra bana. Bra rörlighetsträning där de orkade fokusera och även en lugn långlänk. Lugn långlänk kanske inte känns så avancerat, men lyckas man hålla ner pulsen då den ska vara låg så tycker jag att det är ett lyckat pass.

 

Rörlighetsträning med Tom A går inte heller av för hackor! Sen kom ADT och höll en matnyttig föreläsning för idrottarna. De fick en massa bra info som de säkert kan ha nytta av (om de lyssnade)

Det blir bara en massa kakor här nu. Kaka 3 av 8 har jag bakat nu och det blev en oreo mudcake deluxe. Jag blir lika imponerad varje gång över hur mycket de klarar av att äta, även direkt efter en lunch!! Får baka dubbel sats nästa gång.

 

 

Förra året var jag och lovade nåt dumt....riktigt dumt. Eller det beror ju förstås på hur man ser på saken men från min synvinkel var det dumt. Jag lovade mina elever i gymnasiet att jag skulle bjuda på tårta varje gång någon tar en FM medalj och att denne skulle få välja bakverk själv. Jag tänkte att nåja det kommer väl kanske en medalj per FM-tävling...men NEJ det gör det ju inte för de har blivit så himla duktiga att de plockar medalj på medalj och i höst har de skrapat ihop till hela 8 medaljer !!!! Det betyder att jag ska bjuda dem på 8 tårtor/kakor/bakverk.

 

SUCK

 

Nu har jag varit en knapp vecka i Jyväskylä. Vi har varit på förberedande läger inför FM och har under 5 dagar haft två olika grupper på ca 20 pers med. Det är alltid svårt att hinna med alla så mycket som man skulle vilja, varken tid eller ork räcker riktigt till. Tack och lov ger de flesta av ungdomarna en enorm energiboost och vi har roligt tillsammans, annars hade ekvationen aldrig gått ihop. Imorgon blir det en riktig sovmorgon för min del innan jag fortsätter med orienterandet i Vörå med gymnasieeleverna. Efter det tar jag ledigt en helg, åker till Sverige och bara njuter.

 

Nytt för hösten är att jag ska läsa lite kurser, både på Umeå universitet och på Vasa arbis. Jag behöver en hobby, nåt helt annat än idrott att tänka på emellanåt så då ska jag passa på att bli lite mer allmänbildad. Det kan ju aldrig skada. För min del blir det nog inget långa FM i år. Jag försöker springa sprinten och stafetten och träna inför det så jag får lite bättre löpform än nuvarande. Och samtidigt köra rehab med foten så den skulle bli mer samarbetsvillig. Just nu går det bra med några träningspass, men inte i alldeles för krävande terräng. Väg och stig funkar utmärkt men stenig Jyväskylä-terräng var ingen höjare. 

Om jag skriver allt här så blir det mer verkligt på nåt sätt. Det har diskuterats i FSO hur vi ska göra för att hålla igång elitverksamheten och hålla kvar alla duktiga orienterare inom förbundet. Svår fråga. Och vem har svaret? Finns det ett svar? Nja, kanske idrottarna själva också borde jobba lite för sin sak och inte bara förvänta sig service på ett silverfat? Sagt och gjort. Jag och Julia och Victoria satte os ner och diskuterade. Vill vi satsa? Vi kom alla fram till att med att träna på lagom mycket för att hålla oss friska och skadefria har vi nog potential att bli riktigt bra. Vi ska nu alltså satsa. Vad innebär det då? Jaa, den som det visste....kanske är det att alla tränar på på varsitt håll och sen tävlar vi i samma färger utan att egentligen höra ihop? Kanske är det att vi borde hitta på mer saker tillsammans och bli ett gäng på riktigt, vilja nåt tillsammans och jobba för att uppnå det? Vi ska väl nog satsa på det senare. Vi är tre relativt unga och lovande damer. Tre. Det är lika många som det krävs för att få ett lag till en FM stafett. (Det är klart att det finns fler damer i föreningen, men nu var det vi tre som pratade ihop oss och bestämde oss för detta. Efter korta samtal med några andra har det visat sig att de är med, även om de "bara" är i juniorklass än. Vi bygger ett lag för framtiden!)

 

Två av tre befinner sig i Helsingfors för studier. Jag rör mig i Helsingforstrakten då och då och vi beslöt att ordna träningar eller träningsdagar/-helger i Helsingfors med omnejd då det passar in i våra tidsscheman. En Korsholmsförening med verksamhet i Helsingfors kan ju verka lite avigt, men varför göra som alla andra? Det ska förhoppningsvis passa oss i alla fall. Nu är det inte bara så att det är att ordna gemensamma träningar för att "satsa", jag för min del är nog världssämst på att göra kloka val då det kommer till min egen träning (Ironi på hög nivå att jag jobbar som tränare. Tur att det är lättare att se vad andra borde göra än att göra det själv) så det ska jag överlämna i händerna på en som jag litar på till fullo. Jag behöver ett strikt schema som inte tillåter några som helst friheter, en struktur som gör att jag vet precis vad som ska göras och när. Då brukar det gå bra. 

 

Under det där FSO-mötet i helgen diskuterades rekrytering. Något jag med tanke på yrke och arbetsgivare kommer att ta avstånd från. Det är inte min sak att rekrytera folk till vår förening och jag är av åsikten att det inte spelar någon roll vilken klubb folk tillhör. Man kan väl träna ihop ändå? Det ska bli intressant att se vad tre beslutsamma damer kommer att kunna åstadkomma till nästa säsong :) Själv hoppas jag på en placering bland de 10 bästa i FM stafetten om ett år.

I helgen var jag till Borgå på tävlingar. Nej, jag är inte i skick för det. Nog är foten helt bra, men formen, ack den formen är inte vad den borde. Jag orkar inte springa, vilket inte är så konstigt och egentligen borde jag ju vara glad och nöjd att jag över huvudtaget kan springa men mycket vill ha mer.

 

När jag värmde upp inför sprinten märkte  jag att jag var jättenrvös. Tävlingsnerverna brukar vara lugna och "det blir som det blir"-känslan brukar jag kunna behålla. Inte i helgen. På nåt sätt har allt förändrats. Jag har ögonen på mig, det känns som om folk förväntar sig att jag ska prestera på topp för att jag är tränare. Kanske jag inbillar mig, kanske inte....men hur som helst skulle jag vilja prestera på topp så där för att bevisa att jag duger som tränare. Hur sjukt är inte det egentligen? Varför ska jag behöva bevisa nåt genom en idrottslig prestation? Varför inte bevisa genom att hjälpa idrottarna till bättre prestationer istället? DET borde bevisa mycket mer än att jag själv kan prestera bra. Bara för att nån är världsmästare behöver inte det betyda att de är världens bästa tränare. Något som inom idrottsvärlden visats gång på gång. (Nog för att det även finns världsmästare som är duktiga tränare, men det där guldet är nog inte det som avgör). Så återigen varför ska jag bevisa något genom en idrottslig prestation? Det är nog min personlighet som gör att jag vill visa att jag duger, som bryr sig om vad andra tycker. Jag borde egentligen vara nöjd att jag kan springa. För 1,5 månad sedan kunde jag inte det.... att nu kunna/orka springa en-två timmar i sträck är en ENORM framgång och egentligen borde jag jubla.

 

Så i sprinten sprang jag iväg med tanken att jag ska bevisa att jag duger. Jag gjorde två missar, men orkade inte springa. Konstaterade att jag för ett år sedan sprang mer än 1 min/km fortare utan att det kändes lika jobbigt. Besvikelsen var enorm, men nånstans innerst inne fanns nog även glädjen att jag i alla fall verkar kunna orientera lite grann fortfarande. Långdistansen bestämde jag efter mycket tvekande att jag ska avbryta för att orka stafetten. Det lämnade nog en bitter känsla att avbryta en tävling, men jag ville ge vårt lag chansen till en så bra prestation som möjligt i stafetten. Nu gick ju stafetten inte riktigt som tänkt. Jag orienterade lugnt och säkert....tills PANG...aj som f****n vad ont det gjorde i foten...(inte på samma ställe som varit skadat utan en skärande smärta på utsidan av foten som kom som en blixt från klar himmel). Jag tappade fokus totalt och gjorde ett parallellfel som jag hade svårt att reda upp. Nästan 10 min tog det (tror jag, har inte vågat kolla mellantider). Sedan sprang jag på riktigt bra, men vad hjälper det då jag förstört stafetten för hela laget redan? Nåja, vi lyckades i alla fall knipa ett brons så det tröstade lite. Tacka vet jag duktiga lagkamrater!!