Det här med att ta tjuren vid hornen

Det är btw fjärde gången jag uppdaterar idag. Snacka om att ha tråkigt. Dessutom har jag inget vettigt att skriva. En liten tröst är ju att jag har en syster som sitter på andra sidan potten och har minst lika tråkigt. Gemensamt, förutom att vi är uttråkade, har vi skolarbeten vi borde ta tag i. Gör vi det? Nej då! Vi sitter och krivar varsin blogg och kommenterar varandras däremellan och försöker pusha varann att skriva skolarbete. Tydligen hade jag inte så bra övertalningsförmåga som jag trodde ;D

Nu ska jag läsa några kapitel i boken jag läser just nu(Rudolf Vrba-Flykten). Den är så bra att man knappt vill lägga den ifrån sig, förutom vid styckena då man blir äcklad av allt hat och alla människoförnedrande handlingar. Efter det ska jag ta natten och ta nya tag imorgon...

Omslaget och texten från baksidan. Denna bok rekommenderas verkligen!!

"Klockan sex på kvällen den 7 april 1944 började sirenerna tjuta i Auschwitz. Två fångar hade flytt. Det var Rudolf Vrba och Alfred Wetzler. Några av mycket få som har lyckats ta sig ut ur det helvetiska koncentrationslägret. Drevet gick, men de två lyckades ta sig levande hem till Slovakien.

När de var i frihet skrev de båda en rapport, det så kallade Auschwitzprotokollet, där de beskrev nazismens dödsfabriker och varnade världen för den kommande slakten på judar. För första gången fick världen veta vad som verkligen hände i arbetslägren och vad som väntade alla judar som skickades i väg med tåg österut. Under tiden som Vrba planerade sin flykt förändrades hans drivkraft från att ha gällt sitt eget liv till att fokusera på att väcka den övriga världen. Tyvärr dröjde reaktionerna och tågen fortsatte att gå."

En helt vanlig vardag

Var å pyssla om Emmi hela dagen ida, tja eller i alla fall förmiddag och eftermiddag. Så att jag nu säkert ska smittas av magafare. Nejnå, int riktigt så heller. Jag har bara svårt att leva med mig själv om jag vet att nån kompis är sjuk och lider. Tog faktskt lite handdesi av Emmi för att förhindra att jag skulle få bakterier i mig, och så drack jag lite sprit för att döda det mesta i magen. Jag avrundade med LGG-bakterie tabletter och shotar.

Cyklade hem och jojan ringde och funderade om vi skulle hitta på nåt och vi bestämde att hon skulle komma över. Jag svängde snabbt ihop en kladdkaka och så åt vi den medan den ännu var varm tillsammans med vaniljglass och sköljde ner allt med kaffe. Det var mycket trevligt att catcha up med Jojan för det var nog grymt längesedan. Våra munnar gick i ett och vi diskuterade det mesta.

Nu har jag läst ut okänd soldat och den rekommenderas varmt åt alla! Och så här tyckte jag om boken:



"Jag gillade boken starkt, visst kunde vissa stycken ha varit lite kortare, men jag tror att man lite tappat tråden då och inte sett soldaternas lidande på samma sätt.
Något som verkligen upprörde mig på ett sätt jag inte väntat mig var arkebuseringen av de två desertörerna mot bastuväggen. Jag blev riktigt obehaglig till mods av det och fick lägga boken ifrån mig någon dag som för att hämta andan.
Översättningen till svenska tyckte jag var väldigt lyckad och välgjord. Enda som irriterade där var att översättaren hade blandat ihop dialekterna något kapitalt. Jag hade mycket svårt att förstå var det var meningen att enskild person skulle vara hemma från.
Man blir stolt att vara finländare då man läser boken. Tänk att våra pojkar kunde ge Sovjet en liten knäpp på näsan och komma undan så pass "lätt" som dom gjorde."

RSS 2.0