Läger

Vi hade ett bra läger i veckan. För orienterarnas del var det lugn träning eftersom de hade ultralånga FM i benen. Det är frustrerande för idrottarna att höra "lugn träning" eller "vila" när de är på läger, men de har ibland själva svårt att inse när de är trötta och inte (och ja, jag är ju inte bättre själv heller. Dock har jag lätt att avgöra när andra är trötta)
 
Vi hade ett bra läger med orienterarna trots att vi tränade lugnt. Ett riktigt fint orienteringspass i superfin terräng och en bra bana. Bra rörlighetsträning där de orkade fokusera och även en lugn långlänk. Lugn långlänk kanske inte känns så avancerat, men lyckas man hålla ner pulsen då den ska vara låg så tycker jag att det är ett lyckat pass.
 
Rörlighetsträning med Tom A går inte heller av för hackor! Sen kom ADT och höll en matnyttig föreläsning för idrottarna. De fick en massa bra info som de säkert kan ha nytta av (om de lyssnade)
 
 
 

Mina studier...

....de tycks inte ta slut. Okej det är väl lite intressant också men just nu har jag en formsvacka. Från och med idag har jag presterat 50% av nuvarande kurs och resterande 50 är en hemtentamen. Sedan råkade jag gå och anmäla mig till några distanskurser under våren. Oops! Ja och så kom jag på att jag ska läsa Suunnistusvalmentajatutkinto (SVT) som börjar i december. Nämnde jag att jag läser italienska för att ha nåt att göra om kvällarna? Det är verkligen inte bra för mig att inte träna...jag hittar på så mycket dumt!

Piispala

Kom "hem" (alltså hemhem till Vörå) från Hyvinge sen lördagkväll. På söndagen hade jag funderat på att träna men kände mig trött så jag struntade i det. Istället gick jag lös på pappas hus. Jag och min kära syster har inte städat bland våra saker i det huset på snart 10 år och nu har jag fått nog av att inget ryms in nånstans så jag röjer undan så mycket jag bara hinner varje gång jag är ledig. Det blir en hel del kan jag meddela.

Ledigheten varade bara under söndagen. Idag har jag åkt iväg till mellersta Finland på läger med gymnasiet. Fördelen med att ha många olika grupper är att man får vara på läger nästan jämt. Räknar väl till drygt 100 lägerdygn detta år. Vi är här i Piispala i tre dagar och för orienterarna är det egentligen bara återhämtande träning som gäller, men för att få ett läger inpassat för många olika idrottsgrenar så gäller det att trixa lite. Läger kan man alltid ha men man måste bara veta hur man lägger upp programmet och varierar det för de olika idrottarna så att de får ut nåt av det också.

Här mellan varven sitter jag och planerar en träningsdag som jag ska hålla på lördagen i Kronoby. Ingen rast och ingen ro....men kul är det :)

Ultra

Från det ena till det andra, igårkväll vid tolvsnåret landade jag i min lägenhet och idag åkte jag iväg till mer södra delar av Finland. Jag bestämde mig hastigt och lustigt för att åka på ultralånga FM som publik. Ska bli spännande att se vad mina idrottare kan prestera imorgon :) En del har haft viloperiod redan medan andra har kört i ett sedan mars. En lång och tung säsong känns förmodligen i hela kroppen och nu är det viljan som mäts. Imorgon vid den här tiden vet vi om jag "måste" baka fler kakor eller inte ;)

I Söderhamn

Efter ett bedrövligt 25manna tog jag tåget in till Stockholms C och gick runt för att leta reda på var man kan köpa biljett. Hittade skyltar som jag följde och kom fram till en biljettlucka där de bara sålde biljetter till Arlanda express. Jaha, det var ju kul....fick knalla med full pckning tillbaka genom HELA Stockholms C och det är ju inte en kort bit. Till sist hittade jag automater där jag kunde inhandla mina resedokument och fick gå genom hela centralstationen igen för att komma till rätt spår.

25manna var bedrövligt eftersom jag inte längre har någon kondis. Den fart jag normalt kan jogga var mig nu övermäktig och det är ju inte så roligt. Som tur är så finns nog grunden där nånstans så det är bara att träna på så kommer jag nog i form snart.

Nu är jag i Söderhamn och hälsar på syster med man. Denna vecka ska jag fokusera på plugg eftersom de inte har så mycket skola i Vörå nu med höstlov osv. Snart nog kommer jag ändå att dra igång för fullt med resor hit och dit. En massa träningar ska jag också börja dra bara viloperioden tar slut och jag får veta vilka grupper jag får till nästa år,

25manna

Nu är det dags för den årligt återkommande orienteringsfesten 25manna. Jag har inte egentligen tränat sedan mars och varit förkyld den senaste veckan...låter inte det som toppen uppladdning för en tävling? Ja kanske om jag hade klarat av att "motionera" mig genom en tävling...men jag är i alla fall pigg, frisk och skadefri så att formen är asigt dålig är faktiskt en bisak just nu... jag är bara nöjd att jag kan springa!

Oreo mudcake deluxe

Det blir bara en massa kakor här nu. Kaka 3 av 8 har jag bakat nu och det blev en oreo mudcake deluxe. Jag blir lika imponerad varje gång över hur mycket de klarar av att äta, även direkt efter en lunch!! Får baka dubbel sats nästa gång.
 
 
 
För övrigt har jag hittat en massa spännande idéer på orienteringsträningar som jag ska börja planera nu till mina läger och träningar. Hoppas jag lyckas genomföra dessa idéer också. Jag tror det skulle bli oerhört inspirerande träning.
 
 

Baka baka lite kaka

Förra året var jag och lovade nåt dumt....riktigt dumt. Eller det beror ju förstås på hur man ser på saken men från min synvinkel var det dumt. Jag lovade mina elever i gymnasiet att jag skulle bjuda på tårta varje gång någon tar en FM medalj och att denne skulle få välja bakverk själv. Jag tänkte att nåja det kommer väl kanske en medalj per FM-tävling...men NEJ det gör det ju inte för de har blivit så himla duktiga att de plockar medalj på medalj och i höst har de skrapat ihop till hela 8 medaljer !!!! Det betyder att jag ska bjuda dem på 8 tårtor/kakor/bakverk.
 
SUCK
 
 
Sagt och gjort. Jag gick ut hårt med två bakverk på första omgången. En kladdkaka och en gräddtårta. Lite missnöje ledde detta nog till....det var ju beställt en BÄRtårta/gräddtårta. Nu e de ju dessvärre så att det inte finns så grymt mycket färska bär att tillgå och de frusna ser galet fula ut som dekoration. 2 down, 6 to go......

Score!

Jag befinner mig just nu i Umeå. Jag tar några dagars paus i mitt jobb då och då för att studera lite sådär på sidan om. Jag hade väl kanske inte egentligen behövt ta paus men då det känns som om jag får mer gjort om jag inte är hemma så är detta min strategi.

Det är kanske inte så många som vet om det men jag har inte alla kurser avklarade i min programexamen och har därför inte kunnat ta ut papprena än. Jag jobbar nu hårt med att rätta till detta. Då jag började i augusti hade jag 30hp kvar, från och med idag har jag "bara" 15 hp kvar och 7,5 av dessa håller jag som bäst på att plocka in då jag fördjupar mig lite i marknadsföringens värld. Efter jul ska jag fördjupa mig inom kemi och metabolism. Jag har lite grunder så det borde inte vara omöjligt....

Söndag

Längesedan jag uppdaterat nåt nu igen. Jag har haft ganska mycket på gång, så mycket att jag till och med börjat känna av lite symtom på stress. Men nu är det lite lugnare. Jag tänkte att det skulle gå bra att jobba heltid och studera på 100% + läsa en italienskakurs samtidigt som jag än var i Jyväskylä, än i Sverige för att sedan flyga till Helsingfors och däremellan ordna en skärmträff. FYI det funkar inte. Nu åker jag några dagar till Sverige för att fokusera på mina studier några dagar innan jag fortsätter med resten. Kommit fram till att det är bäst att åka iväg och studera så kan jag inte ens i misstag jobba. Men nu har jag mina 100% studier avklarade så jag har gått ner på 50% fram till november.

Jag börjar känna att kroppen småningom återhämtat sig och att jag kanske kan börja träna igen. Efter natt-DM hade jag inte alls ont i foten, vilket jag fått efter alla andra tävlingar hittills. Men en månad totalvila gjorde sitt till en nästan frisk fot så nu är den förhoppningsvis snart i fullgott skick igen. Säsong 2015 here I come!

FM-läger

Nu har jag varit en knapp vecka i Jyväskylä. Vi har varit på förberedande läger inför FM och har under 5 dagar haft två olika grupper på ca 20 pers med. Det är alltid svårt att hinna med alla så mycket som man skulle vilja, varken tid eller ork räcker riktigt till. Tack och lov ger de flesta av ungdomarna en enorm energiboost och vi har roligt tillsammans, annars hade ekvationen aldrig gått ihop. Imorgon blir det en riktig sovmorgon för min del innan jag fortsätter med orienterandet i Vörå med gymnasieeleverna. Efter det tar jag ledigt en helg, åker till Sverige och bara njuter.
 
Nytt för hösten är att jag ska läsa lite kurser, både på Umeå universitet och på Vasa arbis. Jag behöver en hobby, nåt helt annat än idrott att tänka på emellanåt så då ska jag passa på att bli lite mer allmänbildad. Det kan ju aldrig skada. För min del blir det nog inget långa FM i år. Jag försöker springa sprinten och stafetten och träna inför det så jag får lite bättre löpform än nuvarande. Och samtidigt köra rehab med foten så den skulle bli mer samarbetsvillig. Just nu går det bra med några träningspass, men inte i alldeles för krävande terräng. Väg och stig funkar utmärkt men stenig Jyväskylä-terräng var ingen höjare. 

Satsning

Om jag skriver allt här så blir det mer verkligt på nåt sätt. Det har diskuterats i FSO hur vi ska göra för att hålla igång elitverksamheten och hålla kvar alla duktiga orienterare inom förbundet. Svår fråga. Och vem har svaret? Finns det ett svar? Nja, kanske idrottarna själva också borde jobba lite för sin sak och inte bara förvänta sig service på ett silverfat? Sagt och gjort. Jag och Julia och Victoria satte os ner och diskuterade. Vill vi satsa? Vi kom alla fram till att med att träna på lagom mycket för att hålla oss friska och skadefria har vi nog potential att bli riktigt bra. Vi ska nu alltså satsa. Vad innebär det då? Jaa, den som det visste....kanske är det att alla tränar på på varsitt håll och sen tävlar vi i samma färger utan att egentligen höra ihop? Kanske är det att vi borde hitta på mer saker tillsammans och bli ett gäng på riktigt, vilja nåt tillsammans och jobba för att uppnå det? Vi ska väl nog satsa på det senare. Vi är tre relativt unga och lovande damer. Tre. Det är lika många som det krävs för att få ett lag till en FM stafett. (Det är klart att det finns fler damer i föreningen, men nu var det vi tre som pratade ihop oss och bestämde oss för detta. Efter korta samtal med några andra har det visat sig att de är med, även om de "bara" är i juniorklass än. Vi bygger ett lag för framtiden!)
 
Två av tre befinner sig i Helsingfors för studier. Jag rör mig i Helsingforstrakten då och då och vi beslöt att ordna träningar eller träningsdagar/-helger i Helsingfors med omnejd då det passar in i våra tidsscheman. En Korsholmsförening med verksamhet i Helsingfors kan ju verka lite avigt, men varför göra som alla andra? Det ska förhoppningsvis passa oss i alla fall. Nu är det inte bara så att det är att ordna gemensamma träningar för att "satsa", jag för min del är nog världssämst på att göra kloka val då det kommer till min egen träning (Ironi på hög nivå att jag jobbar som tränare. Tur att det är lättare att se vad andra borde göra än att göra det själv) så det ska jag överlämna i händerna på en som jag litar på till fullo. Jag behöver ett strikt schema som inte tillåter några som helst friheter, en struktur som gör att jag vet precis vad som ska göras och när. Då brukar det gå bra. 
 
Under det där FSO-mötet i helgen diskuterades rekrytering. Något jag med tanke på yrke och arbetsgivare kommer att ta avstånd från. Det är inte min sak att rekrytera folk till vår förening och jag är av åsikten att det inte spelar någon roll vilken klubb folk tillhör. Man kan väl träna ihop ändå? Det ska bli intressant att se vad tre beslutsamma damer kommer att kunna åstadkomma till nästa säsong :) Själv hoppas jag på en placering bland de 10 bästa i FM stafetten om ett år.

FSOM

I helgen var jag till Borgå på tävlingar. Nej, jag är inte i skick för det. Nog är foten helt bra, men formen, ack den formen är inte vad den borde. Jag orkar inte springa, vilket inte är så konstigt och egentligen borde jag ju vara glad och nöjd att jag över huvudtaget kan springa men mycket vill ha mer.
 
När jag värmde upp inför sprinten märkte  jag att jag var jättenrvös. Tävlingsnerverna brukar vara lugna och "det blir som det blir"-känslan brukar jag kunna behålla. Inte i helgen. På nåt sätt har allt förändrats. Jag har ögonen på mig, det känns som om folk förväntar sig att jag ska prestera på topp för att jag är tränare. Kanske jag inbillar mig, kanske inte....men hur som helst skulle jag vilja prestera på topp så där för att bevisa att jag duger som tränare. Hur sjukt är inte det egentligen? Varför ska jag behöva bevisa nåt genom en idrottslig prestation? Varför inte bevisa genom att hjälpa idrottarna till bättre prestationer istället? DET borde bevisa mycket mer än att jag själv kan prestera bra. Bara för att nån är världsmästare behöver inte det betyda att de är världens bästa tränare. Något som inom idrottsvärlden visats gång på gång. (Nog för att det även finns världsmästare som är duktiga tränare, men det där guldet är nog inte det som avgör). Så återigen varför ska jag bevisa något genom en idrottslig prestation? Det är nog min personlighet som gör att jag vill visa att jag duger, som bryr sig om vad andra tycker. Jag borde egentligen vara nöjd att jag kan springa. För 1,5 månad sedan kunde jag inte det.... att nu kunna/orka springa en-två timmar i sträck är en ENORM framgång och egentligen borde jag jubla.
 
Så i sprinten sprang jag iväg med tanken att jag ska bevisa att jag duger. Jag gjorde två missar, men orkade inte springa. Konstaterade att jag för ett år sedan sprang mer än 1 min/km fortare utan att det kändes lika jobbigt. Besvikelsen var enorm, men nånstans innerst inne fanns nog även glädjen att jag i alla fall verkar kunna orientera lite grann fortfarande. Långdistansen bestämde jag efter mycket tvekande att jag ska avbryta för att orka stafetten. Det lämnade nog en bitter känsla att avbryta en tävling, men jag ville ge vårt lag chansen till en så bra prestation som möjligt i stafetten. Nu gick ju stafetten inte riktigt som tänkt. Jag orienterade lugnt och säkert....tills PANG...aj som f****n vad ont det gjorde i foten...(inte på samma ställe som varit skadat utan en skärande smärta på utsidan av foten som kom som en blixt från klar himmel). Jag tappade fokus totalt och gjorde ett parallellfel som jag hade svårt att reda upp. Nästan 10 min tog det (tror jag, har inte vågat kolla mellantider). Sedan sprang jag på riktigt bra, men vad hjälper det då jag förstört stafetten för hela laget redan? Nåja, vi lyckades i alla fall knipa ett brons så det tröstade lite. Tacka vet jag duktiga lagkamrater!!

Smärtfri

Nu i helgen har jag tävlat två dagar i rad. Som vanligt i Östebotten var det rätt stenigt i botten och mina fötter klarade sig väldigt bra. I alla fall känner jag inget ikväll ännu. Kanske var det bara ovanan som gav upphov till smärtan under O-ringen?! Synd att missa två etapper där, men hellre det än att gå två månader på kryckor igen.
 
Nog måste jag säga att det märks att jag inte gjort nåt på tre månader. Oj oj oj så tungt det går, och mitt löpsteg är knappast en skön syn heller. Idag kollade jag mellantiderna från tävlingen och blev ändå rätt glad att inse att det inte fattas många sekunder per kontrollavstånd innan jag har en hygglig fart på. Skulle jag klara av att inte bomma skulle det förstås vara ännu bättre, men vackert så. Jag är bara glad att jag kan stå, gå och springa utan smärta. Resten är sist och slutligen inte så viktigt när det kommer till kritan.

Som två trollungar

Ja, det var så min kära syster beskrev mig och Susann efter att ha sett en bild från en av våra många geocatchingsturer i Åhus. Under O-ringen hann vi med mycket mer än bara orientera. Mest låg vi väl på stranden kanske, men inte så konstigt då vi bodde typ 50 meter från en av Sveriges finaste sandstränder. O-ringen ja, de va inge vidare för mig i år heller. Förra året diskad och iår hoppade jag över två etapper eftersom foten värkte lite på kvällarna efter loppen. Onödigt att riskera för mycket bara för O-ringen då det finns andr tävlingar jag skulle vilja springa. Dessutom inte värt att pressa mig helt slut bara för att kämpa om en plats bland de sista. Jag menar, kondisen kunde var bättre....förbättringspotential brukar jag prata om....om man inte tränat alls på tre månader känns det något segt att komma igång i början. Det borde nog ge sig om några veckor för grunden den har jag ju.
 
Mer orkar jag inte skriva för denna gång. Bjuder på en del bilder från vackra Åhus istället (ja och mina fötter och de där två trollungarna Linda pratade om)
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Sabsa