Baka baka lite kaka

Förra året var jag och lovade nåt dumt....riktigt dumt. Eller det beror ju förstås på hur man ser på saken men från min synvinkel var det dumt. Jag lovade mina elever i gymnasiet att jag skulle bjuda på tårta varje gång någon tar en FM medalj och att denne skulle få välja bakverk själv. Jag tänkte att nåja det kommer väl kanske en medalj per FM-tävling...men NEJ det gör det ju inte för de har blivit så himla duktiga att de plockar medalj på medalj och i höst har de skrapat ihop till hela 8 medaljer !!!! Det betyder att jag ska bjuda dem på 8 tårtor/kakor/bakverk.
 
SUCK
 
 
Sagt och gjort. Jag gick ut hårt med två bakverk på första omgången. En kladdkaka och en gräddtårta. Lite missnöje ledde detta nog till....det var ju beställt en BÄRtårta/gräddtårta. Nu e de ju dessvärre så att det inte finns så grymt mycket färska bär att tillgå och de frusna ser galet fula ut som dekoration. 2 down, 6 to go......

Score!

Jag befinner mig just nu i Umeå. Jag tar några dagars paus i mitt jobb då och då för att studera lite sådär på sidan om. Jag hade väl kanske inte egentligen behövt ta paus men då det känns som om jag får mer gjort om jag inte är hemma så är detta min strategi.

Det är kanske inte så många som vet om det men jag har inte alla kurser avklarade i min programexamen och har därför inte kunnat ta ut papprena än. Jag jobbar nu hårt med att rätta till detta. Då jag började i augusti hade jag 30hp kvar, från och med idag har jag "bara" 15 hp kvar och 7,5 av dessa håller jag som bäst på att plocka in då jag fördjupar mig lite i marknadsföringens värld. Efter jul ska jag fördjupa mig inom kemi och metabolism. Jag har lite grunder så det borde inte vara omöjligt....

Söndag

Längesedan jag uppdaterat nåt nu igen. Jag har haft ganska mycket på gång, så mycket att jag till och med börjat känna av lite symtom på stress. Men nu är det lite lugnare. Jag tänkte att det skulle gå bra att jobba heltid och studera på 100% + läsa en italienskakurs samtidigt som jag än var i Jyväskylä, än i Sverige för att sedan flyga till Helsingfors och däremellan ordna en skärmträff. FYI det funkar inte. Nu åker jag några dagar till Sverige för att fokusera på mina studier några dagar innan jag fortsätter med resten. Kommit fram till att det är bäst att åka iväg och studera så kan jag inte ens i misstag jobba. Men nu har jag mina 100% studier avklarade så jag har gått ner på 50% fram till november.

Jag börjar känna att kroppen småningom återhämtat sig och att jag kanske kan börja träna igen. Efter natt-DM hade jag inte alls ont i foten, vilket jag fått efter alla andra tävlingar hittills. Men en månad totalvila gjorde sitt till en nästan frisk fot så nu är den förhoppningsvis snart i fullgott skick igen. Säsong 2015 here I come!

FM-läger

Nu har jag varit en knapp vecka i Jyväskylä. Vi har varit på förberedande läger inför FM och har under 5 dagar haft två olika grupper på ca 20 pers med. Det är alltid svårt att hinna med alla så mycket som man skulle vilja, varken tid eller ork räcker riktigt till. Tack och lov ger de flesta av ungdomarna en enorm energiboost och vi har roligt tillsammans, annars hade ekvationen aldrig gått ihop. Imorgon blir det en riktig sovmorgon för min del innan jag fortsätter med orienterandet i Vörå med gymnasieeleverna. Efter det tar jag ledigt en helg, åker till Sverige och bara njuter.
 
Nytt för hösten är att jag ska läsa lite kurser, både på Umeå universitet och på Vasa arbis. Jag behöver en hobby, nåt helt annat än idrott att tänka på emellanåt så då ska jag passa på att bli lite mer allmänbildad. Det kan ju aldrig skada. För min del blir det nog inget långa FM i år. Jag försöker springa sprinten och stafetten och träna inför det så jag får lite bättre löpform än nuvarande. Och samtidigt köra rehab med foten så den skulle bli mer samarbetsvillig. Just nu går det bra med några träningspass, men inte i alldeles för krävande terräng. Väg och stig funkar utmärkt men stenig Jyväskylä-terräng var ingen höjare. 

Satsning

Om jag skriver allt här så blir det mer verkligt på nåt sätt. Det har diskuterats i FSO hur vi ska göra för att hålla igång elitverksamheten och hålla kvar alla duktiga orienterare inom förbundet. Svår fråga. Och vem har svaret? Finns det ett svar? Nja, kanske idrottarna själva också borde jobba lite för sin sak och inte bara förvänta sig service på ett silverfat? Sagt och gjort. Jag och Julia och Victoria satte os ner och diskuterade. Vill vi satsa? Vi kom alla fram till att med att träna på lagom mycket för att hålla oss friska och skadefria har vi nog potential att bli riktigt bra. Vi ska nu alltså satsa. Vad innebär det då? Jaa, den som det visste....kanske är det att alla tränar på på varsitt håll och sen tävlar vi i samma färger utan att egentligen höra ihop? Kanske är det att vi borde hitta på mer saker tillsammans och bli ett gäng på riktigt, vilja nåt tillsammans och jobba för att uppnå det? Vi ska väl nog satsa på det senare. Vi är tre relativt unga och lovande damer. Tre. Det är lika många som det krävs för att få ett lag till en FM stafett. (Det är klart att det finns fler damer i föreningen, men nu var det vi tre som pratade ihop oss och bestämde oss för detta. Efter korta samtal med några andra har det visat sig att de är med, även om de "bara" är i juniorklass än. Vi bygger ett lag för framtiden!)
 
Två av tre befinner sig i Helsingfors för studier. Jag rör mig i Helsingforstrakten då och då och vi beslöt att ordna träningar eller träningsdagar/-helger i Helsingfors med omnejd då det passar in i våra tidsscheman. En Korsholmsförening med verksamhet i Helsingfors kan ju verka lite avigt, men varför göra som alla andra? Det ska förhoppningsvis passa oss i alla fall. Nu är det inte bara så att det är att ordna gemensamma träningar för att "satsa", jag för min del är nog världssämst på att göra kloka val då det kommer till min egen träning (Ironi på hög nivå att jag jobbar som tränare. Tur att det är lättare att se vad andra borde göra än att göra det själv) så det ska jag överlämna i händerna på en som jag litar på till fullo. Jag behöver ett strikt schema som inte tillåter några som helst friheter, en struktur som gör att jag vet precis vad som ska göras och när. Då brukar det gå bra. 
 
Under det där FSO-mötet i helgen diskuterades rekrytering. Något jag med tanke på yrke och arbetsgivare kommer att ta avstånd från. Det är inte min sak att rekrytera folk till vår förening och jag är av åsikten att det inte spelar någon roll vilken klubb folk tillhör. Man kan väl träna ihop ändå? Det ska bli intressant att se vad tre beslutsamma damer kommer att kunna åstadkomma till nästa säsong :) Själv hoppas jag på en placering bland de 10 bästa i FM stafetten om ett år.

FSOM

I helgen var jag till Borgå på tävlingar. Nej, jag är inte i skick för det. Nog är foten helt bra, men formen, ack den formen är inte vad den borde. Jag orkar inte springa, vilket inte är så konstigt och egentligen borde jag ju vara glad och nöjd att jag över huvudtaget kan springa men mycket vill ha mer.
 
När jag värmde upp inför sprinten märkte  jag att jag var jättenrvös. Tävlingsnerverna brukar vara lugna och "det blir som det blir"-känslan brukar jag kunna behålla. Inte i helgen. På nåt sätt har allt förändrats. Jag har ögonen på mig, det känns som om folk förväntar sig att jag ska prestera på topp för att jag är tränare. Kanske jag inbillar mig, kanske inte....men hur som helst skulle jag vilja prestera på topp så där för att bevisa att jag duger som tränare. Hur sjukt är inte det egentligen? Varför ska jag behöva bevisa nåt genom en idrottslig prestation? Varför inte bevisa genom att hjälpa idrottarna till bättre prestationer istället? DET borde bevisa mycket mer än att jag själv kan prestera bra. Bara för att nån är världsmästare behöver inte det betyda att de är världens bästa tränare. Något som inom idrottsvärlden visats gång på gång. (Nog för att det även finns världsmästare som är duktiga tränare, men det där guldet är nog inte det som avgör). Så återigen varför ska jag bevisa något genom en idrottslig prestation? Det är nog min personlighet som gör att jag vill visa att jag duger, som bryr sig om vad andra tycker. Jag borde egentligen vara nöjd att jag kan springa. För 1,5 månad sedan kunde jag inte det.... att nu kunna/orka springa en-två timmar i sträck är en ENORM framgång och egentligen borde jag jubla.
 
Så i sprinten sprang jag iväg med tanken att jag ska bevisa att jag duger. Jag gjorde två missar, men orkade inte springa. Konstaterade att jag för ett år sedan sprang mer än 1 min/km fortare utan att det kändes lika jobbigt. Besvikelsen var enorm, men nånstans innerst inne fanns nog även glädjen att jag i alla fall verkar kunna orientera lite grann fortfarande. Långdistansen bestämde jag efter mycket tvekande att jag ska avbryta för att orka stafetten. Det lämnade nog en bitter känsla att avbryta en tävling, men jag ville ge vårt lag chansen till en så bra prestation som möjligt i stafetten. Nu gick ju stafetten inte riktigt som tänkt. Jag orienterade lugnt och säkert....tills PANG...aj som f****n vad ont det gjorde i foten...(inte på samma ställe som varit skadat utan en skärande smärta på utsidan av foten som kom som en blixt från klar himmel). Jag tappade fokus totalt och gjorde ett parallellfel som jag hade svårt att reda upp. Nästan 10 min tog det (tror jag, har inte vågat kolla mellantider). Sedan sprang jag på riktigt bra, men vad hjälper det då jag förstört stafetten för hela laget redan? Nåja, vi lyckades i alla fall knipa ett brons så det tröstade lite. Tacka vet jag duktiga lagkamrater!!

Smärtfri

Nu i helgen har jag tävlat två dagar i rad. Som vanligt i Östebotten var det rätt stenigt i botten och mina fötter klarade sig väldigt bra. I alla fall känner jag inget ikväll ännu. Kanske var det bara ovanan som gav upphov till smärtan under O-ringen?! Synd att missa två etapper där, men hellre det än att gå två månader på kryckor igen.
 
Nog måste jag säga att det märks att jag inte gjort nåt på tre månader. Oj oj oj så tungt det går, och mitt löpsteg är knappast en skön syn heller. Idag kollade jag mellantiderna från tävlingen och blev ändå rätt glad att inse att det inte fattas många sekunder per kontrollavstånd innan jag har en hygglig fart på. Skulle jag klara av att inte bomma skulle det förstås vara ännu bättre, men vackert så. Jag är bara glad att jag kan stå, gå och springa utan smärta. Resten är sist och slutligen inte så viktigt när det kommer till kritan.

Som två trollungar

Ja, det var så min kära syster beskrev mig och Susann efter att ha sett en bild från en av våra många geocatchingsturer i Åhus. Under O-ringen hann vi med mycket mer än bara orientera. Mest låg vi väl på stranden kanske, men inte så konstigt då vi bodde typ 50 meter från en av Sveriges finaste sandstränder. O-ringen ja, de va inge vidare för mig i år heller. Förra året diskad och iår hoppade jag över två etapper eftersom foten värkte lite på kvällarna efter loppen. Onödigt att riskera för mycket bara för O-ringen då det finns andr tävlingar jag skulle vilja springa. Dessutom inte värt att pressa mig helt slut bara för att kämpa om en plats bland de sista. Jag menar, kondisen kunde var bättre....förbättringspotential brukar jag prata om....om man inte tränat alls på tre månader känns det något segt att komma igång i början. Det borde nog ge sig om några veckor för grunden den har jag ju.
 
Mer orkar jag inte skriva för denna gång. Bjuder på en del bilder från vackra Åhus istället (ja och mina fötter och de där två trollungarna Linda pratade om)
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Semester

Jag är ute på en riktig långsemester just nu. Nästan 3 veckor kommer jag att vara borta hemifrån. Resan började med lite strul men har gått som på räls efter det. Jag och AM trivs väldigt bra ihop, förutom att hitta på en massa skoj, prata, äta, umgås njuter båda två av att sitta i varsin ände av soffan och bara vra tysta. Perfekt kombination!
 
Jag började med att ge fötterna ett riktigt eldprov, en långdistans på nästan 8km. Det gick bra! Lite har de känts av då och då men jag känner hopp om att kunna delta i hela O-ringen nästa vecka :)
 
 
Som den turist jag är smakade jag på Kroppkakor. Jättegott! Lägg på lite grädde, lingonsylt och smör och jag är i himmelen.
 
 
Långe Jan, fyren på Ölands södra spets. Efter ett par dagar i Växjö, ett par i Ljungby åkte vi till Öland och hälsade på AMs föräldrar. Vi passade på att leka riktiga turister eftersom jag aldrig varit på Öland tidigare.
 
 
Äkta Öländsk glass från Ölands glassbar i Borgholm. Supergott! Jag åt en kombination av flädersorbet, nutellaglass och turkisk pepparglass. Det fanns så många sorter att jag hade riktigt svårt att välja.
 
 
 
Påväg mot södra spetsen av Öland åkte vi genom en kohage....det stod kossor på vägen...FANTASTISKT tyckte en del turister och stannade för att fotografera. Och det tog en låååång tid. Jag tappade tålamodet efter några minuters väntan och klev ur bilen för att fösa bort kossorna och vips flöt trafiken på riktigt smidigt igen!
 

Ny hobby

En varm och relativt tråkig sommardag kan man alltid skaffa sig en ny hobby. Det gjorde jag idag. Allt började med att jag lunchade med Anita på Faros, vi åt Black Angus burgers och de var helt supergoda men väldigt stora så jag blev proppmätt. Medan vi åt hann vi prata en hel del och kom på att vi ska börja med ett nytt projekt. Vi har börjat med geocatching tillsammans. Det var jättekul, lite som en skattjakt man hade på födelsedagskalas då man var liten. Belöningen är att få skriva sitt namn i loggboken. Jag blev helt fast! I Vasa-trakten ska vi alltid leta tillsammans men då jag är på mina resor får jag leta upp catchar i närheten. Tur att jag ska på en treveckorsresa till Sverige nu! ;) Många nya städer att leta catchar i!

En vecka i Estland

Nu är jag hemma igen efter drygt en vecka på resande fot. Det är så roligt med träningsläger men nog är det alltid skönt att komma hem och lägga sig i soffan och bara dega. Jag har ju varit måttligt orörlig under våren på grund av diverse fotproblem, men testat på löpning ett par gånger innan lägret i Estland och det har funkat fint. Jag gick/joggade som en skugga på måndagens korridororientering och foten kändes inte av alls. Prima, tänkte jag! 30 minuter in i passet kör jag in en kvist i låret precis ovanför knäet. Jag hann ta mig för låret och tänka att "nu måste jag sy igen" för det kändes precis som förra året. Men som tur var höll det och blev en stor fet bula och ett litet sår. Däremot krampade hela låret ihop och jag fick nåt som kändes som löparknä. Min vanliga tur alltså.....
 
Jag vilade dagen efter och Ida tryckte på några triggerpunkter. En natt senare var det okej att springa igen så det var skönt, men låret är nog sig inte riktigt likt än. Jag har försökt stretcha men det är som att det inte vill ge med sig. Nåja, knäet är glömt nu. Sista orienteringspasset däremot, då började höger fot göra ont. Inte sådär överbelastningsont utan en skärande smärta nån gång då och då helt utan förvarning. Så stark smärta att musklerna slutade fungera och jag nästan ramlade ihop. Då e de illa! Jag avbröt passet och tränade inte mer det lägret. Nu har jag testat foten lite och det känns inte någonstans...konstigt!
 
Själva lägret var toppen även om terrängen inte var den lättast framkomliga jag varit med om. Däremot kommer VM 2017 att gå i samma område så för de som siktar dit är det bara vackert att vänja sig!! Inte får man nån fint krattad skog bara för att det är VM inte, man får ta det som serveras. Förutom orientering gjorde vi också några styrkepass och rörlighet och stretching. Det finns förbättringspotential om man ska vara snäll i orden.... Nästa program å jobbets vägnar är förutom ett par träningar FSOM i Borgå med tillhörande stoläger. Semester fram till augusti alltså. Vad gör man av all tid egentligen??

Långläger

De flesta börjar göra sig i ordning för midsommar och planerar firandet in i minsta detalj. Jag har inga stora planer för midsommar. Hade det varit fint väder hade jag nog åkt en tur med kajaken men nu vet jag inte. Tror jag fortsätter mitt projekt att reda upp lägenheten. Tänk att det alltid blir råddigare då man börjar städa.....ganska konstigt egentligen. Så nu ligger hela min lägenhet på golvet medan det inte finns nästan nåt på hyllorna. Tvättmaskinen går för fullt också för på lördag åker jag ner till Helsingfors och sedan vidare mot Otepää, Estland. Där ska vi vara på årets långläger. Det ska bli spännande att uppleva Estlands skogar för jag har bara varit en gång tidigare och orienterat där och det var ingen höjdare. 
 
Nu lär jag fortsätta med mitt heldagsprojekt, lägenheten om jag ska få det fint och städat till midsommar.

Jukola

Så var det dags igen. Imorgon startar årets upplaga av Jukola och det går iår av stapeln i Kuopio. Det är första gången sedan 2004 jag inte är med, det hade alltså varit mitt tionde år i rad men jag skippar löpningen detta år. Däremot åker jag med på resan i alla fall. Förutom att träffa en massa kompisar så är jag lagledare för vårt ladyteam. Det är alltså sju "damer" som springer herrstafetten, medelåldern på lager är väl ca 20 år så det är sju tuffa brudar som ställer upp. De startar mitt i fältet och förra året slutade vi på en 800e plats och jag tror att vi hoppas på att klå detta iår. Det borde gå med tanke på att vi startar 800 placeringar längre fram.
 
Det är med mycket blandade känslor jag reser till Kuopio. Det suger att jag inte får springa och det är tungt att hela tiden behöva förklara varför och hur tungt det känns då folk frågar. Dessutom antar de flesta att jag inte lyssnat på min kropp och kört foten ner i bottnen helt medvetet. Läser i min träningsdagbok från i vintras att jag nämnde foten första gången i slutet på februari, läser också att jag avbrutit de pass då jag haft ont (på utsidan hade jag ont) och då jag skrivit att foten värker hela tiden hade jag redan varit till läkare och det tog ett par dagar innan jag gick till fysioterapi. Där fick jag höra att hälbenet var helt fast men efter besöket att foten var i toppskick och "du kan springa redan ikväll". Åkte på läger strax efter det fysioterapibesöket och tränade 5 gånger och tävlade två gånger på 11 lägerdagar och hade 6 vilodagar på samma läger. Det blev så mycket värre i foten och jag kunde inte avgöra var det gjorde ont längre jag visste bara att det var någonstans nedanför knäet.
 
Så folk som tycker att jag pressat min fot för hårt lyssnar inte på vad jag säger. Jag gick till fysioterapi relativt fort efter att jag fattat att det inte var "normal" smärta och gjorde mina rehabövningar samvetsgrant. Jo, jag sprang men det hade jag fått höra att det inte var något problem att smärtan skulle gå om med mina rehabövningar och de antiinflammatoriska jag åt (såna som man får äta och trots det träna). Det blev värre och smärtan mer odefinierbar. Sedan flyttade sig smärtan till insidan av foten, var jag aldrig hade känt nåt. 
 
Just nu är jag superless på att inte få springa och jag vågar inte tänka på när jag kan börja springa igen. Försöker ta en dag i taget och vara någorlunda försiktig. Kör med tejp och skoinlägg nu. Vet inte om jag har ont men jag hoppas att jag inte har det.

Full fräs framåt

Som jag skrev i mitt förra inlägg är jag äntligen kryckfri efter två månader på fyrhjulsdrift. Jag hade verkligen hoppats på att allt skulle vara tiptop vid det här laget och att jag skulle kunna återgå till normal aktivitet så småningom. Det hade jag kanske kunnat, men istället har jag dragit på mig en förkylning from hell. Typiskt! Nåja, inte hade jag ändå haft tid att träna just nu. I helgen har jag varit på träningsläger med ett gäng 15-åringar + att jag varit med och ordnat en träningsdag i en annan del av Österbotten. Eftersom jag så sällan är hemma och vill så mycket och inte har tid med fler lägerdagar får man helt enkelt slå ihop några ibland. Two in one liksom. Okej, inget att rekommendera för det var tufft och jag är rätt trött nu på kvällskvisten. Ännu en GPS-analys kvar och sedan sovdags.
 
Trots min förkylning har jag ändå rört på mig en hel del. En hel del mer än de två senaste månaderna och en hel del mer än jag borde. Det är helt enkelt inget att göra då jag har det jobb jag har, ibland måste man bara sköta vissa sysslor oberoende av vad kroppen säger.....tyvärr....jag hade gärna stått över. Men foten verkar inte ha tagit någon skada av att ha gått i skogen en hel del och förkylningen har blivit mycket mycket bättre på bara en natt, trots att jag svettats och flåsat som en gris i skogen i två dagar. Kroppen är allt bra konstig ibland...men jag tackar och tar emot för motgångar har jag nog av ändå.

Kryckfri och mycket firande

Jag bara fortsätter med mina lediga dagar nu för tillfället. Det är rätt tråkigt men på något sätt får man ändå dagarna att gå. För tillfället funkar inte min jobbmail så det är något lättare att hålla sig från att jobba just nu, jag kan helt enkelt inte....Istället har jag hunnit gosa en del med mina katter. Varför katteländena ska lägga sig rakt över ansiktet hela tiden vet jag inte riktigt dock...inget jag uppskattar särkilt högt, i alla fall inte om jag ska läsa en bok.
 
Sara. Tack och lov brukar Mimmi i alla fall lägga sig i fotändan.
 

Då jag varit ledig en del har jag hunnit med annat istället. Sånt som man bara pratar om men aldrig hinner göra. Tex middag hos the Strandvalls. Det gjorde jag på kristi himmelsfärd och så var jag på orienteringstävling och hejade på.
Västerbottenspaj med skagenröra. Helt supergott!!
 
 
Förutom att jag hunnit med en massa middagar och annat gott så har jag också testat att lämna bort kryckorna. Jag kan inte bestämma mig om det är en bra eller en dålig idé. Jag vet inte om det gör ont eller inte...det visste jag inte tidigare i vår heller förrän jag inte kunde sova med hälen mot madrassen längre så därav en viss osäkerhetskänsla. Borde nog lära mig det här med smärttröskel. 
 
Lycka är att kunna gå normalt!
 

I helgen blev det till att fira studenter. Vi, lärarna och tränarna, firade med våra studenter på Strampen med middag och dans. Kul! Vi fick en riktigt god förrätt med renchips, jordgubssallad, ost osv. men varmrätten var nog en liten besvikelse..... Igår gjorde jag inte många knop och det tänkte jag fortsätta med fram till torsdagen då det är dags för lite jobb igen.
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Sabsa