Intressant

Det är intressant att ett provocerat skrivet blogginlägg kan väcka så mycket känslor. Kul! Jag gillar att diskutera och argumentera. Nu var ju inte tanken den att man skulle tolka det jag skrev som "orientera på läger annars inte alls". Nej, utan rikta fokus på olika saker under olika träningscyklar. Viloperiod=vila, grundperiod=grundträning osv...men orienteringsteknik behöver inte ALLTID tränas i skogen. Gör inte Gueorgiou heller, han lägger massor av tid vid datorn och pysslar med Ocad och analyser av olika slag. Bara ett litet tillägg, men tar gärna diskussioner och med bra motargument kanske nya idéer väcks....

Läger

Vi hade ett bra läger i veckan. För orienterarnas del var det lugn träning eftersom de hade ultralånga FM i benen. Det är frustrerande för idrottarna att höra "lugn träning" eller "vila" när de är på läger, men de har ibland själva svårt att inse när de är trötta och inte (och ja, jag är ju inte bättre själv heller. Dock har jag lätt att avgöra när andra är trötta)
 
Vi hade ett bra läger med orienterarna trots att vi tränade lugnt. Ett riktigt fint orienteringspass i superfin terräng och en bra bana. Bra rörlighetsträning där de orkade fokusera och även en lugn långlänk. Lugn långlänk kanske inte känns så avancerat, men lyckas man hålla ner pulsen då den ska vara låg så tycker jag att det är ett lyckat pass.
 
Rörlighetsträning med Tom A går inte heller av för hackor! Sen kom ADT och höll en matnyttig föreläsning för idrottarna. De fick en massa bra info som de säkert kan ha nytta av (om de lyssnade)
 
 
 

Piispala

Kom "hem" (alltså hemhem till Vörå) från Hyvinge sen lördagkväll. På söndagen hade jag funderat på att träna men kände mig trött så jag struntade i det. Istället gick jag lös på pappas hus. Jag och min kära syster har inte städat bland våra saker i det huset på snart 10 år och nu har jag fått nog av att inget ryms in nånstans så jag röjer undan så mycket jag bara hinner varje gång jag är ledig. Det blir en hel del kan jag meddela.

Ledigheten varade bara under söndagen. Idag har jag åkt iväg till mellersta Finland på läger med gymnasiet. Fördelen med att ha många olika grupper är att man får vara på läger nästan jämt. Räknar väl till drygt 100 lägerdygn detta år. Vi är här i Piispala i tre dagar och för orienterarna är det egentligen bara återhämtande träning som gäller, men för att få ett läger inpassat för många olika idrottsgrenar så gäller det att trixa lite. Läger kan man alltid ha men man måste bara veta hur man lägger upp programmet och varierar det för de olika idrottarna så att de får ut nåt av det också.

Här mellan varven sitter jag och planerar en träningsdag som jag ska hålla på lördagen i Kronoby. Ingen rast och ingen ro....men kul är det :)

Ultra

Från det ena till det andra, igårkväll vid tolvsnåret landade jag i min lägenhet och idag åkte jag iväg till mer södra delar av Finland. Jag bestämde mig hastigt och lustigt för att åka på ultralånga FM som publik. Ska bli spännande att se vad mina idrottare kan prestera imorgon :) En del har haft viloperiod redan medan andra har kört i ett sedan mars. En lång och tung säsong känns förmodligen i hela kroppen och nu är det viljan som mäts. Imorgon vid den här tiden vet vi om jag "måste" baka fler kakor eller inte ;)

25manna

Nu är det dags för den årligt återkommande orienteringsfesten 25manna. Jag har inte egentligen tränat sedan mars och varit förkyld den senaste veckan...låter inte det som toppen uppladdning för en tävling? Ja kanske om jag hade klarat av att "motionera" mig genom en tävling...men jag är i alla fall pigg, frisk och skadefri så att formen är asigt dålig är faktiskt en bisak just nu... jag är bara nöjd att jag kan springa!

Satsning

Om jag skriver allt här så blir det mer verkligt på nåt sätt. Det har diskuterats i FSO hur vi ska göra för att hålla igång elitverksamheten och hålla kvar alla duktiga orienterare inom förbundet. Svår fråga. Och vem har svaret? Finns det ett svar? Nja, kanske idrottarna själva också borde jobba lite för sin sak och inte bara förvänta sig service på ett silverfat? Sagt och gjort. Jag och Julia och Victoria satte os ner och diskuterade. Vill vi satsa? Vi kom alla fram till att med att träna på lagom mycket för att hålla oss friska och skadefria har vi nog potential att bli riktigt bra. Vi ska nu alltså satsa. Vad innebär det då? Jaa, den som det visste....kanske är det att alla tränar på på varsitt håll och sen tävlar vi i samma färger utan att egentligen höra ihop? Kanske är det att vi borde hitta på mer saker tillsammans och bli ett gäng på riktigt, vilja nåt tillsammans och jobba för att uppnå det? Vi ska väl nog satsa på det senare. Vi är tre relativt unga och lovande damer. Tre. Det är lika många som det krävs för att få ett lag till en FM stafett. (Det är klart att det finns fler damer i föreningen, men nu var det vi tre som pratade ihop oss och bestämde oss för detta. Efter korta samtal med några andra har det visat sig att de är med, även om de "bara" är i juniorklass än. Vi bygger ett lag för framtiden!)
 
Två av tre befinner sig i Helsingfors för studier. Jag rör mig i Helsingforstrakten då och då och vi beslöt att ordna träningar eller träningsdagar/-helger i Helsingfors med omnejd då det passar in i våra tidsscheman. En Korsholmsförening med verksamhet i Helsingfors kan ju verka lite avigt, men varför göra som alla andra? Det ska förhoppningsvis passa oss i alla fall. Nu är det inte bara så att det är att ordna gemensamma träningar för att "satsa", jag för min del är nog världssämst på att göra kloka val då det kommer till min egen träning (Ironi på hög nivå att jag jobbar som tränare. Tur att det är lättare att se vad andra borde göra än att göra det själv) så det ska jag överlämna i händerna på en som jag litar på till fullo. Jag behöver ett strikt schema som inte tillåter några som helst friheter, en struktur som gör att jag vet precis vad som ska göras och när. Då brukar det gå bra. 
 
Under det där FSO-mötet i helgen diskuterades rekrytering. Något jag med tanke på yrke och arbetsgivare kommer att ta avstånd från. Det är inte min sak att rekrytera folk till vår förening och jag är av åsikten att det inte spelar någon roll vilken klubb folk tillhör. Man kan väl träna ihop ändå? Det ska bli intressant att se vad tre beslutsamma damer kommer att kunna åstadkomma till nästa säsong :) Själv hoppas jag på en placering bland de 10 bästa i FM stafetten om ett år.

FSOM

I helgen var jag till Borgå på tävlingar. Nej, jag är inte i skick för det. Nog är foten helt bra, men formen, ack den formen är inte vad den borde. Jag orkar inte springa, vilket inte är så konstigt och egentligen borde jag ju vara glad och nöjd att jag över huvudtaget kan springa men mycket vill ha mer.
 
När jag värmde upp inför sprinten märkte  jag att jag var jättenrvös. Tävlingsnerverna brukar vara lugna och "det blir som det blir"-känslan brukar jag kunna behålla. Inte i helgen. På nåt sätt har allt förändrats. Jag har ögonen på mig, det känns som om folk förväntar sig att jag ska prestera på topp för att jag är tränare. Kanske jag inbillar mig, kanske inte....men hur som helst skulle jag vilja prestera på topp så där för att bevisa att jag duger som tränare. Hur sjukt är inte det egentligen? Varför ska jag behöva bevisa nåt genom en idrottslig prestation? Varför inte bevisa genom att hjälpa idrottarna till bättre prestationer istället? DET borde bevisa mycket mer än att jag själv kan prestera bra. Bara för att nån är världsmästare behöver inte det betyda att de är världens bästa tränare. Något som inom idrottsvärlden visats gång på gång. (Nog för att det även finns världsmästare som är duktiga tränare, men det där guldet är nog inte det som avgör). Så återigen varför ska jag bevisa något genom en idrottslig prestation? Det är nog min personlighet som gör att jag vill visa att jag duger, som bryr sig om vad andra tycker. Jag borde egentligen vara nöjd att jag kan springa. För 1,5 månad sedan kunde jag inte det.... att nu kunna/orka springa en-två timmar i sträck är en ENORM framgång och egentligen borde jag jubla.
 
Så i sprinten sprang jag iväg med tanken att jag ska bevisa att jag duger. Jag gjorde två missar, men orkade inte springa. Konstaterade att jag för ett år sedan sprang mer än 1 min/km fortare utan att det kändes lika jobbigt. Besvikelsen var enorm, men nånstans innerst inne fanns nog även glädjen att jag i alla fall verkar kunna orientera lite grann fortfarande. Långdistansen bestämde jag efter mycket tvekande att jag ska avbryta för att orka stafetten. Det lämnade nog en bitter känsla att avbryta en tävling, men jag ville ge vårt lag chansen till en så bra prestation som möjligt i stafetten. Nu gick ju stafetten inte riktigt som tänkt. Jag orienterade lugnt och säkert....tills PANG...aj som f****n vad ont det gjorde i foten...(inte på samma ställe som varit skadat utan en skärande smärta på utsidan av foten som kom som en blixt från klar himmel). Jag tappade fokus totalt och gjorde ett parallellfel som jag hade svårt att reda upp. Nästan 10 min tog det (tror jag, har inte vågat kolla mellantider). Sedan sprang jag på riktigt bra, men vad hjälper det då jag förstört stafetten för hela laget redan? Nåja, vi lyckades i alla fall knipa ett brons så det tröstade lite. Tacka vet jag duktiga lagkamrater!!

Smärtfri

Nu i helgen har jag tävlat två dagar i rad. Som vanligt i Östebotten var det rätt stenigt i botten och mina fötter klarade sig väldigt bra. I alla fall känner jag inget ikväll ännu. Kanske var det bara ovanan som gav upphov till smärtan under O-ringen?! Synd att missa två etapper där, men hellre det än att gå två månader på kryckor igen.
 
Nog måste jag säga att det märks att jag inte gjort nåt på tre månader. Oj oj oj så tungt det går, och mitt löpsteg är knappast en skön syn heller. Idag kollade jag mellantiderna från tävlingen och blev ändå rätt glad att inse att det inte fattas många sekunder per kontrollavstånd innan jag har en hygglig fart på. Skulle jag klara av att inte bomma skulle det förstås vara ännu bättre, men vackert så. Jag är bara glad att jag kan stå, gå och springa utan smärta. Resten är sist och slutligen inte så viktigt när det kommer till kritan.

En vecka i Estland

Nu är jag hemma igen efter drygt en vecka på resande fot. Det är så roligt med träningsläger men nog är det alltid skönt att komma hem och lägga sig i soffan och bara dega. Jag har ju varit måttligt orörlig under våren på grund av diverse fotproblem, men testat på löpning ett par gånger innan lägret i Estland och det har funkat fint. Jag gick/joggade som en skugga på måndagens korridororientering och foten kändes inte av alls. Prima, tänkte jag! 30 minuter in i passet kör jag in en kvist i låret precis ovanför knäet. Jag hann ta mig för låret och tänka att "nu måste jag sy igen" för det kändes precis som förra året. Men som tur var höll det och blev en stor fet bula och ett litet sår. Däremot krampade hela låret ihop och jag fick nåt som kändes som löparknä. Min vanliga tur alltså.....
 
Jag vilade dagen efter och Ida tryckte på några triggerpunkter. En natt senare var det okej att springa igen så det var skönt, men låret är nog sig inte riktigt likt än. Jag har försökt stretcha men det är som att det inte vill ge med sig. Nåja, knäet är glömt nu. Sista orienteringspasset däremot, då började höger fot göra ont. Inte sådär överbelastningsont utan en skärande smärta nån gång då och då helt utan förvarning. Så stark smärta att musklerna slutade fungera och jag nästan ramlade ihop. Då e de illa! Jag avbröt passet och tränade inte mer det lägret. Nu har jag testat foten lite och det känns inte någonstans...konstigt!
 
Själva lägret var toppen även om terrängen inte var den lättast framkomliga jag varit med om. Däremot kommer VM 2017 att gå i samma område så för de som siktar dit är det bara vackert att vänja sig!! Inte får man nån fint krattad skog bara för att det är VM inte, man får ta det som serveras. Förutom orientering gjorde vi också några styrkepass och rörlighet och stretching. Det finns förbättringspotential om man ska vara snäll i orden.... Nästa program å jobbets vägnar är förutom ett par träningar FSOM i Borgå med tillhörande stoläger. Semester fram till augusti alltså. Vad gör man av all tid egentligen??

Jukola

Så var det dags igen. Imorgon startar årets upplaga av Jukola och det går iår av stapeln i Kuopio. Det är första gången sedan 2004 jag inte är med, det hade alltså varit mitt tionde år i rad men jag skippar löpningen detta år. Däremot åker jag med på resan i alla fall. Förutom att träffa en massa kompisar så är jag lagledare för vårt ladyteam. Det är alltså sju "damer" som springer herrstafetten, medelåldern på lager är väl ca 20 år så det är sju tuffa brudar som ställer upp. De startar mitt i fältet och förra året slutade vi på en 800e plats och jag tror att vi hoppas på att klå detta iår. Det borde gå med tanke på att vi startar 800 placeringar längre fram.
 
Det är med mycket blandade känslor jag reser till Kuopio. Det suger att jag inte får springa och det är tungt att hela tiden behöva förklara varför och hur tungt det känns då folk frågar. Dessutom antar de flesta att jag inte lyssnat på min kropp och kört foten ner i bottnen helt medvetet. Läser i min träningsdagbok från i vintras att jag nämnde foten första gången i slutet på februari, läser också att jag avbrutit de pass då jag haft ont (på utsidan hade jag ont) och då jag skrivit att foten värker hela tiden hade jag redan varit till läkare och det tog ett par dagar innan jag gick till fysioterapi. Där fick jag höra att hälbenet var helt fast men efter besöket att foten var i toppskick och "du kan springa redan ikväll". Åkte på läger strax efter det fysioterapibesöket och tränade 5 gånger och tävlade två gånger på 11 lägerdagar och hade 6 vilodagar på samma läger. Det blev så mycket värre i foten och jag kunde inte avgöra var det gjorde ont längre jag visste bara att det var någonstans nedanför knäet.
 
Så folk som tycker att jag pressat min fot för hårt lyssnar inte på vad jag säger. Jag gick till fysioterapi relativt fort efter att jag fattat att det inte var "normal" smärta och gjorde mina rehabövningar samvetsgrant. Jo, jag sprang men det hade jag fått höra att det inte var något problem att smärtan skulle gå om med mina rehabövningar och de antiinflammatoriska jag åt (såna som man får äta och trots det träna). Det blev värre och smärtan mer odefinierbar. Sedan flyttade sig smärtan till insidan av foten, var jag aldrig hade känt nåt. 
 
Just nu är jag superless på att inte få springa och jag vågar inte tänka på när jag kan börja springa igen. Försöker ta en dag i taget och vara någorlunda försiktig. Kör med tejp och skoinlägg nu. Vet inte om jag har ont men jag hoppas att jag inte har det.

FM i medeldistans

Lördagen var en otroligt intensiv dag, eller det intensiva började redan på fredagen. Då var det avfärd kl 8 på morgonen, framme i Joutseno kl 15, träning kl 16-17 sen middag och sen iväg till tävlingscentralen (TC) och lägga upp tält och vimplar och diskutera lördagen med kollegan.
 
FM dagen då, lördagen, då var det tidig väckning (kl 7) och avfärd. På TC försökte jag hinna prata och peppa så många som möjligt och se till så att de hade med sig allt de behövde till starttröskeln. En starttröskel brukar finnas på FM och andra stora tävlingar och det är en linje påväg till starten de tävlande måste korsa innan en viss tid för att få starta. Detta för att de som startar sent inte ska kunna få några förhandskunskaper om terrängen osv.
 
Det var en varm dag, uppskattningsvis dryga +30°C. Jag hade givetvis ingen solkräm på mig....dumt! Å andra sidan blev jag bara lite lätt röd på ena axeln så jag klarade mig nog rätt bra. I kvalet var det några som inte gjorde sådär jättelysande ifrån sig och det blev spännande att se om de skulle ta sig vidare till A-final. Det är 40 i varje klass som kommer vidare så om det är mellan 60 och 80 startande så får man inte misslyckas helt kapitalt. De flesta av mina adepter kom i alla fall vidare så då var det att försöka hjälpa de ladda om för finalen. Att det var +30 gjorde att det var lite speciella förhållanden och vätskan blev extra viktig. Tydligen hade jag på förhand pratat om matens betydelse men inte nämnt drickans så mycket så det var några som glömde dricka tillräckligt. Synd!
 
När det var dags för finalen bänkade jag mig vid upploppet med telefon i hand för att få online resultat. Det var två oerhört spännande timmar innan vi hade resultaten i vår hand. Glädjande nog var det väldigt många som presterade väldigt bra!! Självklart finns det misstag att rätta till och de flesta kan tänka "om jag inte hade..." men tänker man så kan man nog aldrig vara nöjd. Jag är superstolt över mina träningsgrupper! De satte sig i spel, de kämpade OCH de visade att de kan! Till de som jag räknar som "mina" kom det 3 medaljer och 14 plaketter. Helt bra saldo med andra ord. Dessutom var det flera som inte var långt från medalj så kapaciteten finns, det gäller bara att få till rätt lopp på rätt dag så blir de där 14 plaketterna till medaljer de med!

Ledig

Nu har jag varit ledig i en vecka och jag har inte åstadkommit mycket. Tråkigt har det varit men som vanligt då jag är ledig lyckas jag ändå på nåt konstigt sätt planera in minutschema åt mig vissa dagar. Imorgon är det slut på tristessen för då bär det av till Ryssland igen...eller ja nästan Ryssland i alla fall. Vi ska till Joutseno på medel-FM. Jag hade mycket gärna sprungit själv och hade förmodligen klarat det utan smärta. Men just nu prioriterar jag att bli helt bra i foten och går snällt med mina kryckor, men vågar belasta mer och mer (går utan kryckor hemma). Det går framåt!

Min uppgift denna helg är att serva idrottarna på bästa möjliga sätt. Hjälpa med det jag kan, drickalangning, tejpning, snack mmm. Tur att det ska vara +25 och sol så det är en njutning att stå och se på i alla fall!

FM-läger

Efter hela tre dagar ledigt och ett antal frustrerade timmar av att inte ha något att göra var det åter dags att åka iväg på läger. Vi har nu varit snart en vecka i Joutseno (typ Ryssland) och idag är sista dagen. Nästa veckoslut är det FM här. Ett FM jag hade hoppats på, jag hade velat prestera på. Nu står jag här med kryckor och får se på från sidan och försöka att inte känna mig bitter. Det hjälper ju liksom inte direkt att gräva ner sig... Jag hoppas däremot att det här förberedande lägret vi nu varit på har gett adepterna en massa viktig info om uppladdning, återhämtning och terrängen så att de har fått alla verktyg vi bara kan ge dom för att de ska prestera på topp. Jag hoppas alla presterar vad de är kapabla till! Då kommer jag vara nöjd!
 
Nu ska jag vara ledig i en vecka igen...vet inte hur det ska gå och hur mycket dumt jag kommer att hitta på men det får framtiden utvisa.
 
Vi har kört GPS analyser av träningarna
 
Glassat i finvädret
 
Och jag får gå med käppar i en månad till.....jeii....

Långpass

Igår var alla andra på ett riktigt långpass. Eller killarna var väl bara en 3-4h medan tjejerna vandrade ca 6,5-7h. Imponerande att de inte klagade alls!! Det var väl inte riktigt meningen att gå så länge men om man går en timme fel så blir det nog långt. Själv låg jag på hotellrummet hela dagen och efter en 5-6h började jag nog fundera var de höll hus. Speciellt då killarna hade kommit tillbaka. Jag fördrev tiden med att gå till butiken, lära mig bulgariska och planera lite träningar.

Idag är det en sprint på förmiddagen. Såg inte så värst intressant ut. Intressant däremot, det är eftermiddagens kurv-ol! Sällan jag sett en sån kurvkarta, om jag ens någonsin sett en sån. Det blir en tuff eftermiddag! Det är nu agnarna börjar skiljas från vetet. Det är nu det börjar märkas vem som tränat i vinter eller inte, vem som klarar belastningen vi utsätts för under ett läger.

Lägren avlöser varandra

I helgen hade vi SISU-läger, det innebär att utvalda idrottare som representerar de fem uthållighetsidrotterna inom FSI (Finlandssvensk Idrott); cykling, simning, löpning, orientering och skidåkning har läger tillsammans och lär av varandra. Det är alltid kul att få vara på läger med ivriga ungdomar! Även om jag inte riktigt var med i matchen i helgen, eller egentligen under hela den här veckan. Dock piggar läger alltid upp och det är skönt att få tänka på nåt annat ibland =)
Vi orienterade inomhus i ett Prisma. Sjukt intressant! Tyvärr gick det inte vägen för alla och jag åkte ambulans för första gången i mitt liv för att lägerdeltagaren inte skulle vara ensam på ett främmande sjukhus långt ifrån sina föräldrar. Allt gick väl sist och slutligen, det var mest blod och chock trots allt!
 
 
 
Jag funderade och velade länge fram och tillbaka om hur jag skulle göra med Bulgarien. Åka eller inte? Det var frågan. Jag bestämde mig för att åka och sitter just nu ensam på hotellet medan de andra är ute och vandrar i bergen. Det svider!!! Jag ska verkligen börja lyssna på såna som är klokare än jag, Lilli till exempel och varför inte min egen kropp också när jag en gång håller på?! Tacka vet jag att det kommer snöblandat regn och är dimmigt som sjutton idag så lockar det inte riktigt lika mycket. Dock är det ju så att det är på långvandringar man lär känna de andra bäst så det är synd att missa det! Istället för vandring gick jag en vända till den lokala butiken för att leta efter skatter. Fotade några foton i butiken och höll på att bli ifråntagen min mobil och skickad till polisen. De var verkligen upprörda, så ett tips till alla där hemma: fota aldrig i en bulgarisk butik! ;)

Jag hoppar på kryckor ifall nån nu missat det. Då vi flög hit var personalen verkligen hjälpsam. Lite överdrivet hjälpsam ibland faktiskt. Men jag och några andra fick i alla fall specialtransport i München då vi bytte plan. Vi åkte golfbil genom hela flygplatsen och passkontroll fram till vår gate. Ganska lyxigt! Fick veta att vi skulle gå en hel del i trappor till flygplanet och han som skjutsade frågade om jag behövde hjälp. Jag sa att det kunde ju vara bra. Föga kunde jag ana att det bara var ett fåtal trappor att gå i och att jag inte skulle få röra mig en meter från gaten utan blev istället skjutsad i rullstol till en väntande ambulanstaxi och fick specialtransport hela vägen till flygplanet. Hade jag tvekat att gå uppför trappan hade de nog burit upp mig också. Lite lustigt! Då vi var framme i Sofia letade vi upp första bästa rullstol och Ida skjutsade mig. Vi hann inte långt innan vi blev stoppade och beordrade att vänta. Man fick inte köra rullstolarna själv utan de hade personal som skötte det så återigen blev jag skjutsad runt hela flygplatsen för att jag inte skulle gå en meter extra. De erbjöd också en 1,5 meter bred rullstol åt mig, undrar hur man ska ta det? :P Jag nöjde mig i alla fall med en vanlig en.

Som ett barn på julafton då jag får leka lite med en rullstol!
 
Btw, i Bulgarien kör de fortfarande med häst och vagn! Igår tänkte vi krocka med en ko som stannade mitt på vägen mitt inne i en by. Och ser ni hästarna i bakgrunden som betar i en park inne i stan??
 
 Utsikten från vår balkong
 
Hyfsat utmanande orientering. Lägermästerskapen kördes på den här kartan och detta är den korta banan. (Btw, sex-sju kurvor är lika högt som slalombackarna hemma. Gissa om detta är tung terräng för våra ungdomar?!)
 

Min uppgift detta läger är att sitta vid start och mål (oftast bussen) och ta tid och se till att alla har kommit ur skogen. Igår drack jag te och åt salta pinnar med busschauffören. Vi kommer bra överens, jag pratar engelska och han ryska/bulgariska (eller vad de nu pratar i det här landet)
 
Bland annat det här fotade jag i butiken....farliga saker :P
 

Onsdag mitt i veckan

Nu har jag en längre tid haft ont i foten till och från. Ett första besök hos läkaren ledde till en remiss hos en fysioterapeut och antiinflammatioriskt. Peroneus tendinit var domen. En 14 dagars kur med antiinflammatoriskt hjälpte föga och fysioterapeuten misstänkte stressfraktur. Jag blev skickad till läkaren igen, som remitterade vidare till magnetröntgen. Fick svar igår, Plantar fasciit eller hälsporre, ska det tydligen vara denna gång. Så nu är det att åka till fysioterapeuten igen och få lite skoinlägg, tejp och massage. 2-4 månader utan att belasta så att det gör ont. Svårt det då det gör mest ont då jag sover....
 
I helgen är det SISU-läger på Norrvalla, Vörå. Det avslutas på söndag och nån timme senare är det dags för avfärd till nästa läger. Då blir det en natt i Helsingfors och sedan en vecka i Bulgarien. Där har jag aldrig varit så det ska bli spännande! Ingen rast och ingen ro här inte!!
 

Finally home

Idag kom vi hem från det senaste lägret. Det har varit roligt, men nog känns det skönt att vara hemma och dessutom veta att jag har sovmorgon imorgon! Jag ska försöka ta det rätt lugnt denna vecka för snart bär det av på nya resor igen.

Vi avslutade vårt läger med 3 tävlingar, en nattdistans och medeldistans i Göteborg fredag och lördag. Sedan hastade vi iväg med bussen mot Stockholm och tog båten över till Åbo där vi sprang en sprint. Eller vi och vi, jag blev förkyld så jag stod över. Var verkligen i valet och kvalet för jag var sugen på att springa men ringde klokare människor och stod därmed över tävlingarna och har förhoppningsvis räddat vårsäsongen!

Tog lite gofika i Göteborg och tyckte synd om mig själv. Sedan utbröt diskussion om skillnaden mellan vanlig fika och gofika. Tydligen så att vanligt fika kan vara allt möjligt från bara svart kaffe till smörgåsar osv, medan gofika är fika som innehåller nåt sött och gott, typ en mockaruta. Bra att vi fick det klargjort! ;)

Språkbad och vårkänslor

Det har varit ganska stillsamt här på bloggen ett tag nu. Jag har mycket annat att göra och tycker väl inte att jag har så mycket att skriva om. Nu är jag iaf i Danmark och medan vi fortsätter att nöta europavägar (sett för mycket av både E8, E4 och E20) ska jag berätta lite om detta senaste äventyr.

Jag är med aluevalmennus på träningsläger i Danmark och efter att ha tävlat i tre dagar ska vi nu förflytta oss från Fredriksværk till Silkeborg. Det här med att resa med en hel busslast finskspråkiga 16-20åringar är kanske inte det lättaste jag gjort i mitt liv. Enda gången jag hittills imponerat på dem är när jag försöker prata med danskarna (inte så svårt att imponera på dem med andra ord. Värsta språkbadet den här resan med andra ord. Dock är de nog inte imponerade över varken mina finskakunskaper eller min kondition. Jag pratar på för allt vad tyglarna håller och hoppas att de förstår en bråkdel i alla fall. Konditionen är nog i sämre skick än mina språkkunskaper i nuläget. För mig är det bara att bita i det sura äpplet och inse att jag är så trött att jag snart brakar genom väggen istället för in i den. Vila istället för tävling för mig alltså.

Även om jag inte är fysiskt i så bra form har det ändå varit kul att tävla. Det framkallar verkligen vårkänslor på riktigt och självklart beter jag mig som en ko på grönbete! Nu hoppas jag att 1,5 vilodag har gjort susen och att jag åtminstone orkar göra en lätt träning imorgon.

Tack och hej från nånstans på E20 (tror vi är på Fyn, men lågstadiets geografikunskaper skulle nog behöva dammas av en aning)

Träningsdag

Eftersom det i princip är helt snöfritt i Vasatrakten nu så passar vi orienterare på att springa i skogen så mycket vi kan. Det passar oss alldeles utmärkt att det inte är nån snö i år. Idag hade vi träningsdag i Vörå. Lite drygt 20 deltagare dök upp trots att jag var väldigt sent ute med mitt meddelande. Det är positivt =)

Själv deltog jag inte, men hann uträtta en massa annat istället. Igår besökte jag ortopeden och jag måste säga att mina adepter har tur som har mig som tränare. Eftersom jag själv provat på alla överbelastningsskador som finns (nästan iaf) så har jag samlat på mig en del kunskap. Dock inte tillräckligt för att vara klok för egen del. Nu har jag troligen dragit på mig tendinit i en muskelsena, i alla fall i ena foten eventuellt båda. Om det är tendinit eller inte är väl kanske lite osäkert efter enbart palpation, men det gör iaf lite ont då och då. Även om jag har hört talas om att man kan vara tränare utan att följa adepternas fotspår i skogen så hade jag inte tänkt bli en sån själv. Det känns otänkbart! Så nu ska jag försöka lyckas med konststycket att få fötterna i skick under ett träningsläger. Jag får göra allt som inte gör ont men det som gör mest ont (förutom att sova) är att gå.

Snurrig

Nu är jag åter hemma i Vasa och Sven har hittat sin holk. Jag har varit på en skolning i helgen. Då jag åkte dit var jag på lite halvdåligt humör och väldigt omotiverad, men under helgens gång har de trevliga människorna jag mött där fått mig att bli på bra humör och jag deltog aktivt i diskussionerna (PÅ FINSKA). Allt har gått på finska denna helg och jag märker att jag hela tiden lär mig mer och mer och det är kul! Dessutom har de finskspråkiga ett oändligt tålamod och skrattar aldrig trots att jag pratar långt ifrån korrekt. Det är skönt att veta att man kan säga fel och det enda de gör är att försöka förstå vad jag egentligen menar.
 
Nu är jag alldeles snurrig i skallen efter att ha försökt ta in för mycket info på en gång och dessutom på ett främmande språk. Att skolningarna varit 10+8h utan större pauser än 40 min lunch gör även det sitt. Nu ska jag sova och ladda för morgondagen. Det blir en lång dag med mycket planering och genomgång av helgens material (och tro mig...det är MYCKET papper).
 
I fredags hade vi en get2gether med kollegorna. Ytterst trevligt med discobowling (jag är usel och dessutom blir jag skitsur då jag förlorar, men nånstans är det ändå lite kul) och mat på Amarillo.
 
 
Hemkomst kl 23 på fredag kväll och väckning kl 04 på lördag morgon var inte nådigt....Jag sov som en stock på planet till Helsingfors. Jag har varken noterat starten eller landningen. Plötsligt vaknade jag av en högtalare som meddelade att vi inte får ta av oss säkerhetsbältena och då jag kollade ut hade planet redan parkerat i Helsingfors. Ganska bekväm resa med andra ord ;)
 

För första gången på länge ser jag fram emot kommande vecka, dels kan det bero på ett visst besök i Kronobytrakten eller så är jag bara på bra humör så här efter helgen och mötet med många nya, trevliga, människor :)
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0