Kände mig förnöjd med vardagen efter helgen, allt var påväg mot bättre tider. Bra så. Jag fick ju i alla fall vara nöjd en liten stund. Vad är då bättre än det? För man kan ju inte alltjämnt vara tillfreds med sig själv och omvärlden. Jag måste ha ett barns idealiska uppfattning om detta med lycka för varje gång jag ens kommer litet ens i närheten av det tas jag genast hårt ner på marken igen. Vad händer den dag jag inte orkar resa mig då?

Livet är allt bra orättvist och de mest hemska saker händer de bästa människorna och jag kan inte se meningen med det. Det är väl bara att hoppas att allt blir bättre nu, annat kan man inte. När det väl kommer till kritan är människan väldigt hjälplös. Sådana dagar skulle man vara religiös. Tur att jag har min musik...och mina teckningar...