OBS! Spännande läsning! ;)
Vi lär oss en hel del varje dag av att vara ute på resa. Det är kul och ibland lite förvirrande och skrämmande att vara ensamma ute och resa. Idag har vi varit på världens äventyr! Det vi trodde skulle bli en otroligt lugn tur mellan Phuket och Krabi via Phi-phi islands med lite turistande och snorkling blev något i hästväg!
Allt började rätt lugnt och stilla (om man bortser från bilfärden då. De är aldrig stillsamma i såna här länder, vilket våra nerver bittert får erfara) med en biltur till hamnen och en båttur till Phi-phi islands. När vi började närma oss kom jag plötsligt på att vi inte har en aning om var, när och hur vi ska byta båt till Krabi. Jag gick genast och frågade upp detta. Jag fick ett halvtydligt svar om att vi ska snorkla först och sedan byta båt. Men han sa också att vi skulle byta båt vid vårt första stopp. ”Jaja”, tänkte jag, ”det löser väl sig.” Det var världens kaos då båten stannade. Jag tror jag aldrig känt mig så stressad och omkringföst i mitt liv. Förmodligen är det så här kossor känner sig då de vallas runt!
Det var det här med en flock kossor....
Här är en bild av stranden vi stannade på och några long tail båtar som stod parkerade. Det kanske syns att de inte är de mest stabila i världen att åka ut på öppet hav med...
Fortfarande utan att veta något om hur vi skulle ta oss vidare blev vi beordrade att hoppa ner i en long-tail boat. Vi lydde vackert och höll ett krampaktigt tag om våra resväskor och hoppade vi från aktern på den stora båten ner i den skrangligaste båten jag någonsin suttit i. Därifrån körde båten iväg, fortfarande utan att vi visste något om framtiden, medan thailändaren försökte förklara på en alldeles obegriplig engelska vad vi skulle göra. Då vi hoppade i land på en strand någon kilometer från hamnen blev vi beordrade att ta våra resväskor med. Det gjorde vi. Och då äntligen kom lite information, som faktiskt var begriplig, om vad som skulle hända härnäst. Thailändaren hade nämligen en papperslapp med hålltider så vi kunde själva läsa programmet. Halleluja! Lite mer klarhet över vår situation!!
AM håller krampaktigt i våra väskor
Då de närmaste timmarna äntligen klarnat lite kunde vi känna oss lugna. Vi gick och köpte en fruit shake eftersom vi var vrålhungriga och skulle snorkla ännu innan lunch. Då vi skulle åka iväg och snorkla fick vi ännu lite mer information. Vi skulle hoppa i en annan long tail boat och åka lite tidigare än de andra. Den skulle ta oss tillbaka till hamnen, var vi skulle stiga på båten till Krabi. Allt var frid och fröjd!
Vi snorklade och myste i vattnet ända till thailändarna började kasta brödbitar alldeles i närheten av oss. Jösses vilka fiskstim! Jag som har svårt att tänka mig att bada om jag vet att det kan finnas fiskar, befann mig nu mitt bland hundratals fiskar som simmade alldeles nära. AM fick också lite panik! Nästan så de fick ur oss en så pass tjejig reaktion som ett gallskrik, men vi behärskade oss. Då vi snorklat typ 15 minuter hade de andra kravlat sig upp i båten och blängde lite halvsurt på oss som låg i vattnet och plaskade. Då tog vi oss motvilligt upp tillbaka och vi åkte till stranden för en lunch. Vi tycker att det är en smula tragiskt att folk har så dålig kondis att de inte orkar simma mer än 15 minuter i sträck (MED FLYTVÄST, vi var utan för det är roligare så)!!
AM var så ivrig att hon tog på snorkeln redan på torra land fullt påklädd!
Här är vi mer redo att ta oss an vattnet ;)
Efter lunchen hoppade vi i båten som vi trodde skulle ta oss tillbaka till hamnen på Phi phi. Vi satt så lugnt och fint man nu kan i en krängande båt. Då sa chaffisen att vi ska åka en bit ut på havet och där ska vi byta båt. Vi kände en viss osäkerhet. ”Hmm, vad menade han egentligen?” Ja, det visade sig vara precis som han sa. Vi väntade ett tag mitt ute på öppet vatten och då dök den ”båt” upp som skulle plocka upp oss. Att kalla det för båt är ju en liten underdrift, för den var mer lik en Viking Line-färja än en båt. Vi kände att vårt liv just då var som taget ur Lasse Åbergs film SOS och tänkte lite ”det är tur att ingen ser oss”. Då vi kom på det sprutade våra tårar av att vi skrattade och vi passade på att ta ett kort på ”båten”. Samtidigt stod en del passagerare och tog kort av oss också! Piinsamt! Vi lade till i aktern av båten och skulle försöka äntra däck då båtarna gungade så höjdskillnaden ibland var en dryg meter mellan kanterna samtidigt som båtarna också åkte isär ibland. ”Lätt som en plätt!”, tänke jag och tog ett kliv. Precis då bestämde sig båten för att sjunka lite och det är ju en himla tur att jag är smidig och vigulant (som ett kylskåp). Som tur är är thailändare av den hjälpsamma sorten och med hjälp av tre par händer kunde jag ta mig ombord. AM var en smula smidigare kan jag ju tillägga, trots jeanskjol!
Som taget ur SOS
Nu sitter vi på ett internetcafé och har ätit en banana split i väntan på båten till Krabi. Våra äventyr fortsätter för vi har inget hotell för natten än...Äh, det löser sig!
