Så var det dags igen. Imorgon startar årets upplaga av Jukola och det går iår av stapeln i Kuopio. Det är första gången sedan 2004 jag inte är med, det hade alltså varit mitt tionde år i rad men jag skippar löpningen detta år. Däremot åker jag med på resan i alla fall. Förutom att träffa en massa kompisar så är jag lagledare för vårt ladyteam. Det är alltså sju "damer" som springer herrstafetten, medelåldern på lager är väl ca 20 år så det är sju tuffa brudar som ställer upp. De startar mitt i fältet och förra året slutade vi på en 800e plats och jag tror att vi hoppas på att klå detta iår. Det borde gå med tanke på att vi startar 800 placeringar längre fram.

 

Det är med mycket blandade känslor jag reser till Kuopio. Det suger att jag inte får springa och det är tungt att hela tiden behöva förklara varför och hur tungt det känns då folk frågar. Dessutom antar de flesta att jag inte lyssnat på min kropp och kört foten ner i bottnen helt medvetet. Läser i min träningsdagbok från i vintras att jag nämnde foten första gången i slutet på februari, läser också att jag avbrutit de pass då jag haft ont (på utsidan hade jag ont) och då jag skrivit att foten värker hela tiden hade jag redan varit till läkare och det tog ett par dagar innan jag gick till fysioterapi. Där fick jag höra att hälbenet var helt fast men efter besöket att foten var i toppskick och "du kan springa redan ikväll". Åkte på läger strax efter det fysioterapibesöket och tränade 5 gånger och tävlade två gånger på 11 lägerdagar och hade 6 vilodagar på samma läger. Det blev så mycket värre i foten och jag kunde inte avgöra var det gjorde ont längre jag visste bara att det var någonstans nedanför knäet.

 

Så folk som tycker att jag pressat min fot för hårt lyssnar inte på vad jag säger. Jag gick till fysioterapi relativt fort efter att jag fattat att det inte var "normal" smärta och gjorde mina rehabövningar samvetsgrant. Jo, jag sprang men det hade jag fått höra att det inte var något problem att smärtan skulle gå om med mina rehabövningar och de antiinflammatoriska jag åt (såna som man får äta och trots det träna). Det blev värre och smärtan mer odefinierbar. Sedan flyttade sig smärtan till insidan av foten, var jag aldrig hade känt nåt. 

 

Just nu är jag superless på att inte få springa och jag vågar inte tänka på när jag kan börja springa igen. Försöker ta en dag i taget och vara någorlunda försiktig. Kör med tejp och skoinlägg nu. Vet inte om jag har ont men jag hoppas att jag inte har det.