Som vanligt när man har ont nånstans pågår en inre strid. Man vill så gärna, så gärna träna. Varje cell i kroppen skriker efter motionen den är så van att få. Samtidigt vet man, en gnagande röst i bakhuvudet säger det, att det är bäst att ta det lugnt.

Idag förlorade jag min inre strid. Igår vann jag den.