Reflektioner

Snart är säsongen slut. Igår var jag på de två sista individuella tävlingarna, jag blev 2a i sprinten och 1a på natten. Extra skönt att kunna trycka på i löpningen och ifrån hon som blev 2a. Och dessutom knäcka coachen, som sprang H40 ;) Natt-DM hade masstart och D21, H20 och H40 hade samma bana. Jag hade bäst tid av alla.

Nästa helg har jag säsongens sista, 25-manna. Det ska bli rätt skönt att få avsluta säsongen, "vila" och börja om på ny kula så småningom. Innan dess ska dock några tester genomföras. Det kommer att bli skitjobbigt! Men samtidigt lite spännande. Jag hoppas att jag gått framåt sedan jag senast gjorde tester, men man vet aldrig.

Stundvis under året som gått har jag varit riktigt frustrerad över att jag inte är bättre. Att jag inte springer fortare har för det mesta varit det som irriterat mig mest. "Hur 17 kan jag vara så dålig då jag jag tränat på så bra?" Det är i sådana stunder jag borde gå tillbaka och se var jag låg för ett år sedan och fundera på om kurvan faktiskt kunnat gå mer spikrakt uppåt?! Det är fortfarande mindre än ett år sedan jag inte kunde ta ett enda löpsteg utan att hosta en vecka i sträck efteråt.

Så här har jag skrivit förra året:
7-10-2012: Jag har vaknat utan sjuk hals för första gången på typ ett halvt år!!

12-10-2012: Har varit på en promenix i morse då jag sprang 30 sek, gick tills pulsen var nere igen och sprang 30 sekunder. Nån gång tog jag i så pass mycket att jag sprang en minut också.

30-10-2012: Löpningen gick helt okej, rädslan för att bli andfådd gick över halvvägs nån gång. Det går fortfarande tungt och pulsen är mycket hög, men det är ju på väg åt rätt håll då jag orkade springa en stor del av 11km och 90 min.

Att läsa det ger verkligen perspektiv. Nu kan jag med lätthet springa 3h utan att vara det minsta andfådd. Jag kan springa intervaller. Jag är inte det minsta rädd att bli andfådd längre. Jag har inte hostat på länge, om jag inte satt i halsen eller dylikt. Täppt i näsan har jag varit i omgångar, men då får jag ju skylla mig själv som glömt ta medicinen. Så som sagt, kan man ha en rakare väg uppåt i sin utvecklingskurva? Det är väl lite tragiskt att jag ändå inte är nöjd...men det är väl där jag hittar min drivkraft också. Jag vill vara bäst, jag är inte nöjd med att vara halvbra!


Kommentarer
Postat av: Terese

Grattis till helgens prestationer! Skönt med spikrak utvecklingskurva. Men mycket vill ha mer.. :)

Svar: Tack =) De e sant! Man är aldrig nöjd, eller inte jag i alla fall. Jag hittar alltid ställen där jag kunde pressat minst en sekund bättre!
Sabsa

2012-10-01 @ 08:59:25
URL: http://tereseandersson.blogspot.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0