Bestämde mig idag för att jag kör Botniavasan nästa helg! Med eller utan hjärta, typ... Jag har våndats i flera veckor, först över FM i ski-o och sedan Botniavasan. Det är så himla drygt att vara anmäld till tävlingar och vara inställd på att köra dom för att sedan ge upp innan man ens har försökt. I helgen har det känts bättre med min hälsa och jag bestämde mig därför idag att jag kör. Det finns nog de som inte tycker att det är en bra idé och det kanske det inte är. Men jag känner att jag behöver det här och i och med att det känns bra att träna så kommer jag att göra ett försök.

Men jag är ju inte dum. Det är klart att jag kommer att avbryta om det är så att jag känner att det inte funkar! Det finns många saftstationer längs banan så det är bara att kliva av när som helst. Jag har gjort det en gång förut och jag kan göra det igen (även om jag vet att det kommer att sitta långt inne..).

Eftersom jag förmodligen kommer att få nån uppmaning om att vara försiktig osv så ska jag väl gardera mig med att säga att JA jag är försiktig, JA jag håller koll på hjärtat. Det slår i jämn och fin takt bara lite snabbare än vanligt då jag anstränger mig och det handlar om 20-30 slag/min i medelmåttlig ansträngning. Däremot vet jag också att jag kommer att må så himla mycket bättre om jag får göra något annat än stirra på väggen hemma och om jag får ha något att se fram emot, något som gör det värt att kämpa och ha tålamod. Annars har det bara känts som om jag kan lägga mig under täcket och skita i att kliva upp om dagarna. Nu däremot är känslan en helt annan. Nu ska jag ju få göra nåt, jag ska få dra på mig en tävlingsnummer (även om det bara är på skoj) och det gör det värt att kliva upp varje morgon igen. Om inte det också räknas, vad är det egentligen som räknas då? Jag lever hellre än bara är vid liv så att säga.