Ett helt vanligt skidpass part 2
I lördags var vi ju och filmade vår del 2 i ett helt vanligt skidpass. Efter en hel del slit fick vi ihop till en film och den handlar om kampen mot trötthet under träning. Dessutom finns inslag som berättar om nivån på humorn då man är som allra tröttast.
Låt mig presentera Ett helt vanligt skidpass part 2:
Och förstås, som alltid under en filminspelning, har vi ju en del bloopers så det fick bli en alldeles egen film
Bloopers:
Ett helt vanligt skidpass
Del 1 i en spännande triologi om skidåkning
Vilodag
Idag hade jag en vilodag inplanerad. Så då började jag såklart dagen med att gå till gymmet till kl 7. Men lugn!! Jag värmde upp och stretchade, eftersom jag normalt är oerhört slarvig med det och jag ändå hade vaknat så tyckte jag att jag kunde stiga upp. Däremot bröt jag mot vilan senare under dagen då jag, Bella, Anneli och Sofia åkte ut och skidade/lekte. Vädret var så underbart att jag inte kunde hålla mig!
Ni fattar väl varför det var svårt att hålla sig inohus idag, eller hur??
Kärlek
Jag har hittat min nya kärlek! Idag var det fjärde dagen i rad som jag var ute till Knivingen i Holmsund och bara nötte på mot horisonten. Om det är bra väder funderar vi på att åka imorgon också, jag och Bella och Anneli. Hur många såna här dagar får man egentligen per år? Det gäller verkligen att ta tillvara varje chans!!
Jag <3 isen
Perfekt lördag
Idag vaknade jag trött och seg. Jag hade planerat in intervaller men funderade i en timme innan jag steg upp på om det faktiskt var mödan värt. Jag makade mig iväg till gymmet och körde lite halvtaskiga intervaller på löpband (nej jag kände inte för att halka omkring i minus 15 för att köra intervaller jag egentligen inte ville köra så det blev inne eller inte alls).
När jag sprungit klart var jag ändå nöjd med att ha tagit mig upp och sprungit. Jag satte mig på Iksu, åt lunch och pluggade en stund för jag visste att jag inte skulle få nåt gjort hemma. Efter det drog jag mig hemåt och tvingade med Anneli ut på en skidtur (hon påpekar att det var hennes förslag att åka ut och skida). Superhärligt väder! Och jag tog det, hör och häpna, riktigt lugnt idag. Skidade för det mesta någon meter framför A, men hela tiden på ett ungefär i hennes takt och hade en medelpuls på 95 eller liknande. NÖJD!!
Ikväll har jag och AM umgåtts och det är guld värt att ha henne som vän=) Vi kan prata om allt mellan himmel och jord och det behövs ibland då man ältar och ältar men inte kommer fram till något. Vi har ätit sushi, "sett" på James Bond och gjort chokladbollar, men mest av allt har vi pratat.
Nu är det sovdags för en kvällstrött. Imorgon är det full fart som gäller igen!
När jag sprungit klart var jag ändå nöjd med att ha tagit mig upp och sprungit. Jag satte mig på Iksu, åt lunch och pluggade en stund för jag visste att jag inte skulle få nåt gjort hemma. Efter det drog jag mig hemåt och tvingade med Anneli ut på en skidtur (hon påpekar att det var hennes förslag att åka ut och skida). Superhärligt väder! Och jag tog det, hör och häpna, riktigt lugnt idag. Skidade för det mesta någon meter framför A, men hela tiden på ett ungefär i hennes takt och hade en medelpuls på 95 eller liknande. NÖJD!!
Ikväll har jag och AM umgåtts och det är guld värt att ha henne som vän=) Vi kan prata om allt mellan himmel och jord och det behövs ibland då man ältar och ältar men inte kommer fram till något. Vi har ätit sushi, "sett" på James Bond och gjort chokladbollar, men mest av allt har vi pratat.
Nu är det sovdags för en kvällstrött. Imorgon är det full fart som gäller igen!
Fotot ärligt stulet av Anneli=)
Solskenstur
Efter vad som känts som en lång skolvecka är det äntligen fredag och helg. Jag hade bråttom iväg från redovisningarna idag för att jag skulle ut till Holmsund och skida så snabbt som möjligt eftersom det var underbart väder. Stannade dock till och pratade på Iksu, först med Lisa och sen med Pär. Då jag kom ut hade finvädret försvunnit som i ett trollslag. Självklart! Jag tjurade medan jag gick hem och kom fram till att jag tänker åka ut i alla fall. Egentligen hade jag bara tänkt "promenera" med skidorna på fötterna och njuta av solen, men eftersom solen inte ville visa sig så blev det inte riktigt så till en böjan. Då jag vände om kikade solen fram och jag blev på bättre humör igen =)
Tack Lilli för att vi får låna din bil så vi har möjlighet till det här =)
Kikade lite närmare på en spricka ute på isen
Jag hann också med att göra lite mönster med min GPS-klocka. Jag vet inte med andra men det roar mig enormt mycket eftersom jag vet att jag får sitta och kika på mönstret på en karta i efterhand. Detta mönster är tillägnat Lisa. Puss på dig! ;)
Jag mot horisonten. Älskar den känslan!!
Solen kikade fram
Och jag blev nöjd! =)
Det är svårt att hitta lika bra terapi som att få mata på för sig själv nånstans långt från alla människor. Jag blir ofta väldigt stressad av att vara på ett skidspår. Det är folk som skidar förbi, jag skidar förbi andra, nån gubbjäkel som försöker hänga på i ens fart osvosv. En massa stressmoment i onödan. Därför gillar jag ensamheten ute på isen allra bäst. Att få reda ut tankar och känslor och kanske komma på rätt spår. Det behövs också ibland och jag tycker att motion är det bästa sättet, den bästa terapin för både kropp och själ.
FSOM del II
Igår var det dags för långdistans i FSSOM, vilket inte är min starkaste sida. Jag brukar tappa motivationen någonstans mitt i loppen eftersom jag inte gillar långavstånd och sådana brukar det finnas gott om på en långdistans. Igår var det annorlunda, det var roligt, det gick relativt lätt och orienteringen flöt på på ett sätt jag inte är van vid. Vid varvningen efter ca 2/3 av loppet fick jag höra att jag ledde med 30 sekunder. Jag fick världens adrenalinkick och ökade farten för att hålla mina konkurrenter stången. Jag lyckades! Jag vann!! :D
Bilder från söndagen (ärligt stulna av fotografen Jens Jern)
Vid varvningen
Trött efter målgång
Glada miner på prispallen
FSOM
Nu är testerna undangjorda och det känns skönt! De gick lite upp och lite ner, men inga jätteskrällar i resultat egentligen. Tävlingshelgen inleddes med en medeldistans idag. Det blev ett silver i FSSOM för min del. Helt okej lopp, men några alldeles onödiga missar på grund av att jag under delar av banan stressade lite. Imorgon är det nya tag och då ska jag ta det lugnare i orienteringen och försöka ha lika bra fart på skidorna som idag.
Jag överlevde!!
Det var ett tätt snöfall då vi gav oss iväg på årets lopp, det blåste, det gick tungt och spåren var sisådär. Stämningen var god och trots vädret och det var hyfsat mycket publik som stod längs spåret och hejade på. Det gav en extra energikick!
Det här är vad jag hann fundera på under loppet:
0-5 km: Det här går ju lätt, piece of cake! Jag kan nog öka lite. Det är ju ändå ganska kul!
5-10 km: Suck, hur kan det fortfarande vara så långt kvar? Det här kommer aldrig att gå..
Bit i nu bara, häng på damen som är framför och släpp inte den ryggen så tar du dig nog i mål! Nej, det här är tråkigt! Vad har jag gett mig in på? Att jag aldrig lär mig?!
10-20 km: Aj, världens huvudvärk slår till. Kan knappt tänka nåt. Bara fokusera på att ta nästa stavtag. Inte tänka...det gör inte ont...ta nästa stavtag nu bara...VEKLING! Det gör inte ont har jag ju sagt!!
20-30 km: Halvvägs. HALLELUJA! Bara hälften kvar då. Huvudvärken sitter i. Dricker lite extra vid vätskestationen i hopp om att det ska gå om. Icke! Istället blir jag lätt illamående av att ha druckit för mycket på en gång samtidigt som jag försökte skida. I nåt skede har det slutat snöa. Minns inte riktigt när. Hur som helst glad att det inte snöar längre!
30-40 km: Skidade om den enda jag brukar tävla mot. Det luktar SEGER!! Men ska jag lyckas hålla undan? Gubbar på 60+ brukar kunna vara rätt sega...Huvudvärken ger med sig. Vilken känsla!! Vid 19 km kvar kommer jag på mig själv att tänka på att om jag ramlar kommer jag inte kunna ta mig upp igen. Å andra sidan, varför fortsätter jag? Tänk vad skönt det hade varit att bara lägga sig ner. Bara vila lite... Nej, skärpning nu! Fortsätt kämpa! En fot framför andra. Nästa stavtag. Tänk inte så mycket! Fokusera på ryggen framför. Det gör inte ont, du inbilla dig bara! Kalapää drickastation passeras. Här ökade jag förra året. Hur 17 orkade jag det? Nu är jag helt slut. Ryggen dog för x antal km sedan precis som armarna. Benen fungerar hyfsat och känns nästan pigga. Dock orkar de inte växla tempo efter 3 h i samma lugna fina. I varje uppförsbacke är det en konst att faktiskt kunna ta korta snabba steg.
40-50 km: Vilken känsla att se ensiffrigt på skyltarna som meddelar hur långt det är kvar. Ger lite mer energi och jag orkar fortsätta. Måste. Jaga. Ikapp. Damen. Framför! Kan. Inte. Förlora! Lyckades jaga ikapp. Saktade in och la mig bakom. Tänkte ta det i spurten. Kom på att det är stakning som gäller på spurten och insåg med 5km kvar att jag nog inte kommer att kunna staka alls om 5km så jag la i en högre växel i hopp om att skaka av mig henne för jag visste att jag hade bättre glid. Kände en fördel av hemmaterräng. Visste exakt hur långt det var kvar och kände till varje liten kurva. Lyckades inte skaka av mig henne. Hade en sista chans i sista nerförsbacken. Men nej, hon var för stark i stakningen. Fick se mig slagen i spruten. Knäckt!!
Mål: Vill falla ihop i en liten hög och stortjuta. Jag är så trött, har så ont och vet inte hur jag ska orka ta mig till duschen. Gratulerar Ellinor som slog mig. Försöker ta nåt steg framåt. Funkar inte. Lutar mig mot stavarna för att inte ramla ihop. Blir föst framåt, får en medalj, en saftmugg. Folk pratar, jag tror jag också gör det. Jag minns inte riktigt. Allt är suddigt och som i ett töcken har jag duschat, bastat och sitter och äter. Känner att lite av energin börjar återvända. Huvudvärken har försvunnit. Skönt! Ett flertal herrar kommer fram och pratar om hur knäckta de blev av att jag hade så bra skidor, att de tyckte att jag skidade bra osv. Imponeras av att de vet vem jag är i vanliga kläder också då de bara sett mig i skidkläder och med skidglasögon innan. Kanske de känner pappa eller nåt. Eller som man brukar säga: Alla känner apan, apan känner ingen...
Hemma: Fammo och faffa skjutsar hem mig. Jag försöker sova. Jag ligger mest och skakar under täcket. Av trötthet, av smärta..svettas och fryser samtidigt. Önskar jag hade tagit en burana så jag slapp allt som gör ont men jag orkar inte heller kliva upp. Fasar för båtresan till Umeå...
Botniavasan
Bestämde mig idag för att jag kör Botniavasan nästa helg! Med eller utan hjärta, typ... Jag har våndats i flera veckor, först över FM i ski-o och sedan Botniavasan. Det är så himla drygt att vara anmäld till tävlingar och vara inställd på att köra dom för att sedan ge upp innan man ens har försökt. I helgen har det känts bättre med min hälsa och jag bestämde mig därför idag att jag kör. Det finns nog de som inte tycker att det är en bra idé och det kanske det inte är. Men jag känner att jag behöver det här och i och med att det känns bra att träna så kommer jag att göra ett försök.
Men jag är ju inte dum. Det är klart att jag kommer att avbryta om det är så att jag känner att det inte funkar! Det finns många saftstationer längs banan så det är bara att kliva av när som helst. Jag har gjort det en gång förut och jag kan göra det igen (även om jag vet att det kommer att sitta långt inne..).
Eftersom jag förmodligen kommer att få nån uppmaning om att vara försiktig osv så ska jag väl gardera mig med att säga att JA jag är försiktig, JA jag håller koll på hjärtat. Det slår i jämn och fin takt bara lite snabbare än vanligt då jag anstränger mig och det handlar om 20-30 slag/min i medelmåttlig ansträngning. Däremot vet jag också att jag kommer att må så himla mycket bättre om jag får göra något annat än stirra på väggen hemma och om jag får ha något att se fram emot, något som gör det värt att kämpa och ha tålamod. Annars har det bara känts som om jag kan lägga mig under täcket och skita i att kliva upp om dagarna. Nu däremot är känslan en helt annan. Nu ska jag ju få göra nåt, jag ska få dra på mig en tävlingsnummer (även om det bara är på skoj) och det gör det värt att kliva upp varje morgon igen. Om inte det också räknas, vad är det egentligen som räknas då? Jag lever hellre än bara är vid liv så att säga.
Men jag är ju inte dum. Det är klart att jag kommer att avbryta om det är så att jag känner att det inte funkar! Det finns många saftstationer längs banan så det är bara att kliva av när som helst. Jag har gjort det en gång förut och jag kan göra det igen (även om jag vet att det kommer att sitta långt inne..).
Eftersom jag förmodligen kommer att få nån uppmaning om att vara försiktig osv så ska jag väl gardera mig med att säga att JA jag är försiktig, JA jag håller koll på hjärtat. Det slår i jämn och fin takt bara lite snabbare än vanligt då jag anstränger mig och det handlar om 20-30 slag/min i medelmåttlig ansträngning. Däremot vet jag också att jag kommer att må så himla mycket bättre om jag får göra något annat än stirra på väggen hemma och om jag får ha något att se fram emot, något som gör det värt att kämpa och ha tålamod. Annars har det bara känts som om jag kan lägga mig under täcket och skita i att kliva upp om dagarna. Nu däremot är känslan en helt annan. Nu ska jag ju få göra nåt, jag ska få dra på mig en tävlingsnummer (även om det bara är på skoj) och det gör det värt att kliva upp varje morgon igen. Om inte det också räknas, vad är det egentligen som räknas då? Jag lever hellre än bara är vid liv så att säga.
Befrielse!!
Idag har jag varit i skidspåret hela dagen och langat fram en seger i damklassen i Röbäck skimaraton. Lite stolt blir man ju!! Fick stå och skryta inför alla andra drickalangare om hur duktig "min" skidåkare var. Jag sa att "hon var väl 11 på SM då nog är hon ju helt okej" och Lisa fyllde på med "ja, det är nog så att vi inte behöver skämmas i alla fall", då gubbarna i spåret frågade hur duktig Emilia är.
Nu på kvällen makade jag mig iväg till gymmet och köttade intervaller. Första gången sedan mitten av december. Behöver jag ens nämna hur skönt och befriande det var? Jag menar att få springa sig riktigt, riktigt trött. Okej jag höll på att spy, det var svinjobbigt och jag var inte snabb (men det är länge till våren än). Men känslan att få träna på riktigt efter en och en halv månad är svårslagen! (Okej, jag kanske inte riktigt fått tillstånd att köra på för fullt, men eftersom pulsen varit riktigt medgörlig de senaste dagarna så ändrade jag fartlek till intervaller.) Inatt kommer jag minsann att sova gott i alla fall! =)
Nu på kvällen makade jag mig iväg till gymmet och köttade intervaller. Första gången sedan mitten av december. Behöver jag ens nämna hur skönt och befriande det var? Jag menar att få springa sig riktigt, riktigt trött. Okej jag höll på att spy, det var svinjobbigt och jag var inte snabb (men det är länge till våren än). Men känslan att få träna på riktigt efter en och en halv månad är svårslagen! (Okej, jag kanske inte riktigt fått tillstånd att köra på för fullt, men eftersom pulsen varit riktigt medgörlig de senaste dagarna så ändrade jag fartlek till intervaller.) Inatt kommer jag minsann att sova gott i alla fall! =)
Trött
Var ute på skidor idag och tröttade ut mig rejält. Det var så skönt och befriande att få trycka till lite och få känna av att man rört på sig! Jag kände mig riktigt pigg i kroppen, men det gick över så fort jag duschat och fått nåt i mig. Nu är jag trött som en gris.
På tal om trött...Något jag blir riktigt trött på är folk som promenerar i nypistade spår!!! Det borde vara straffbart! De som kör upp spåren gör det oftast alldeles frivilligt och oavlönat och så kommer folk och förstör det genom att trampa stora gropar i spåren. SKÄMMES!!
På tal om trött...Något jag blir riktigt trött på är folk som promenerar i nypistade spår!!! Det borde vara straffbart! De som kör upp spåren gör det oftast alldeles frivilligt och oavlönat och så kommer folk och förstör det genom att trampa stora gropar i spåren. SKÄMMES!!
Om att återgå till träning
Idag blev det ingen träning för min del. Var på träningssamtal i fredags och då kom vi överens om (även om det satt hårt inne) att jag ska träna varannan dag nu till en början för att se hur kroppen reagerar på träning. Detta eftersom jag varit så pass sjuk som jag faktiskt varit och dessutom under så lång tid. Funkar inte det och jag blir sjuk igen får jag vila och börja om från scratch.
Det ska ta lika många dagar som man varit sjuk att återgå till normal träning, alltså borde jag vara tillbaka för fullt först om två veckor ungefär. Jag är ju förstås otålig och vill börja köra så mycket jag kan på så kort tid som möjligt "för att komma ikapp", men det är ingen vidare idé. Det är bara att försöka acceptera att jag missat dessa träningsdagar och göra om göra rätt. Skynda långsamt, det är inte riktigt min grej!
Istället för träning har jag suttit på Iksu och förberett en presentation. Där mötte jag också upp Anna Maria och vi lunchade på H&H. Sedan har det kommit skidor på tv så jag och Bella har suttit bänkade i soffan och kollat. Ikväll ska vi ladda med pannkaka serverat med sylt och grädde för att få energi till att bli frisk. Gott värre! =)
Det ska ta lika många dagar som man varit sjuk att återgå till normal träning, alltså borde jag vara tillbaka för fullt först om två veckor ungefär. Jag är ju förstås otålig och vill börja köra så mycket jag kan på så kort tid som möjligt "för att komma ikapp", men det är ingen vidare idé. Det är bara att försöka acceptera att jag missat dessa träningsdagar och göra om göra rätt. Skynda långsamt, det är inte riktigt min grej!
Istället för träning har jag suttit på Iksu och förberett en presentation. Där mötte jag också upp Anna Maria och vi lunchade på H&H. Sedan har det kommit skidor på tv så jag och Bella har suttit bänkade i soffan och kollat. Ikväll ska vi ladda med pannkaka serverat med sylt och grädde för att få energi till att bli frisk. Gott värre! =)
Kändis
Oj,oj, oj! Nu är jag nästan kändis ju ;) Min kolumn har blivit publicerad på yles hemsida. Ni kan läsa den här. Det är mina egna tankar och funderingar och inget är vetenskapligt bevisat även om det kanske låter som om jag är säker på min sak. Men jag hoppas den väcker några tankar i alla fall=)
Mördar-styrka
Nu börjar vintern snart vara här. Snön har singlat ner lite lätt sedan igår och idag är det minusgrader. Till nästa vecka ska den sibiriska vintern slå till och jag lär hålla mig inomhus av köld istället. Förhoppningsvis hinner jag skida lite innan kölden kommer. Innan dess ska jag och Emilia köra ett pass mördar-styrka. Ett specialpass som Stefan gjort åt Emilia och det undviker helt att belasta underben och fot (Hej! Här kommer kryck- och protesgänget!). Frågan är om vi kommer att kunna resa oss efter passet? Jag tror nästan vi behöver nån som kommer och skrapar upp oss från golvet när vi är klara. Vi har ingen skola imorgon så det passar väl bra att köra ett sånt pass på morgonen då.
I helgen blir jag med hund. Selma ska komma hit på besök. Kul! =) Då får vi öva inför Mamphis besök om två helger. I helgen blir det också byte av kämppis. Katta kommer att åka iväg och Lisa flyttar in. Kul och trist på en och samma gång! Sen ska jag ha fika med några kompisar och jag ska ta revansch i TP. Förlorade sist och det pärtar varje gång jag tänker på det! (Fibonaccis talföljd och IKEAs förkortning lär jag ju minnas för resten av mitt liv).
Söt-Selma!
Långpass
Idag sprang jag och Anna Maria vår vanliga söndagslånglänk. Den blev kanske lite längre än vi tänkt och vi missade hela damstafetten på tv, då vi sprang närmare 3h istället för knappt 2. Så kan det gå! Vi hade dagen till ära lagt in lite orientering mitt i passet. Mest så här gå/jogga och kika på vad man ska se på hur man ska tänka. Vi fick en chock till en början då skalan inte stämde riktigt och JA det är stor skillnad på 1:10 000 och 1:7 500!
Jag har ju lagt löpförbud på mig i samråd med S, men jag ska (får eventuellt) springa 1-2 pass per vecka. Jag har inte egentligen känt så mycket på mina lugnare pass i vaderna. Idag kändes det. Dessutom har jag stundvis ont i knät som jag slog i i september, speciellt då jag springer/skidar långa pass. Jag ska försöka med lite excentrisk träning för att få bukt med det.
Nu har vi suttit i soffan, njutit av god paj och cupcakes och kollat skidor på tv. Alltid lika skönt med söndagar. Lugnt pass, bra sällskap och man får ta det lugnt efteråt.
Jag har ju lagt löpförbud på mig i samråd med S, men jag ska (får eventuellt) springa 1-2 pass per vecka. Jag har inte egentligen känt så mycket på mina lugnare pass i vaderna. Idag kändes det. Dessutom har jag stundvis ont i knät som jag slog i i september, speciellt då jag springer/skidar långa pass. Jag ska försöka med lite excentrisk träning för att få bukt med det.
Nu har vi suttit i soffan, njutit av god paj och cupcakes och kollat skidor på tv. Alltid lika skönt med söndagar. Lugnt pass, bra sällskap och man får ta det lugnt efteråt.
Jag är nästan nöjd med mina cupcakes. Lite mera krydda så hade de varit helt perfekta!!
Success?!!
Idag har jag haft en ganska chill dag. Vi hade labb 2h, skrev labbrapport en stund efteråt, lunchade på H&H med Anna Maria och fick massage. Senare ikväll ska jag och Emilia ha tacomiddag och lära oss baka pepparkakscupcakes till perfektion. En helt lagom fredag med andra ord.
På labben idag hade jag ju utlovat ett pers i frivändning från 47,5 kg till 50. Det blev bättre än så! Jag tog 52,5 och lyckan var gjord!! Det värsta med att jag gör bra ifrån mig på labbarna är att då får jag tyngre träningspass nästa gång, fö nu vet ju S att jag klarar bättre än jag visar på träning. Det är ju bara det att det är tungt att lyfta 50 kg och jag är lite lat. ;)
Alltså jag var ju nöjd över att klara så mycket som jag gjorde idag... i alla fall en stund...som vanligt.. alltså det är ju klart att jag är nöjd att jag lyckades, jag har ju aldrig gjort bättre. Men efter att ha firat och glatt mig en stund frågar jag mig istället varför jag inte försökte på det här förra veckan? Då skulle jag ju vara bättre nu. Eller varför jag inte ens gjorde ett försök på 55 kg. För jag förväntar ju mig en spikrak utvecklingskurva. Allt ska gå lätt och snabbt. Jag ska bli starkare, uthålligare och bättre och helst igår. För att tänka sig att vara nöjd då man persat med 7,5 kg på en vecka går ju inte. Jag är aldrig nöjd mer än bara en liten stund. Sedan fokuserar jag framåt igen och nedvärderar min prestation.
Är föresten satt i löpförbud nu. Förutom på söndag, den löpturen var icke förhandlingsbar. Jag har länge haft en sorts kramp i vaderna då jag ska försöka springa. Den har ibland blivit bättre då jag sprungit en stund och ibland har den inte det. Sedan typ 3-4 veckor tillbaka har det stundvis, speciellt i hopp, varit en skärande/huggande smärta i vaderna som strålar neråt och även inåt. Det lär inte vara så bra tecken. Så nu är jag förpassad till rullskidor, skidor, cykel och vattenlöpning tills det blir bra. Typiskt! Jag önskar nästan att jag inte öppnat munnen om att jag har ont. Men det är svårt då vi gjorde en labb och skulle göra maximala sprintlopp och jag inte kunde trycka på överhuvudtaget. Fast det är ju för att hjälpa mig framåt som jag har löpförbud nu....men det SUGER!!
Myspys
Idag hade jag ingen större lust att bege mig ensam ut i regnet för en löptur. Det var en sån där dag då det inte är roligt att ta på sig träningskläderna (okej jag har inte haft på mig annat på hela veckan men...) och ge sig ut på en träning. Det finns alltid botemedel mot sånt och bäst är att hitta sällskap, så jag hängde på Emilia då hon körde ett rullskidspass istället. 90 min stakning i regnet. Det ni! Då är mysfaktorn hög. Eller inte. Men det var ganska skönt att bara knega på i sakta mak, staktag efter staktag, prata en massa skit och vara lite småbitter på livet. Det värker i en fot, det värker i ett knä, det skär som knivar i en fot, det är som om någon hugger en i vaden på hoppträning, träningen går inte framåt tillräckligt fort, det är mörkt, vi är trötta ja allmänna klagomål.
Nämnde jag att det regnade? har jag nämnt att man blir lite skitig då? Det är inte varje dag man klär av sig naken i trapphuset, men idag var en sådan dag. Ni ser ju själva varför!
I övrigt händer väl inte så mycket nytt under solen. Vi labbar på i skolan och skriver rapporter. Idag hade vi knästabilisation och testade olika bål- och knäövningar och hur de påverkar. Intressant! Men jag ser mer fram emot morgondagen då jag ska försöka persa i frivändning igen. Jag måste försöka äta bra ikväll så jag återhämtar mig och sedan tagga till och vara riktigt förbannad imorgon. Då lär det gå!
.
Idag är jag trött, det beror på en himla massa orsaker i kombination med varandra. Jag vilar idag på eftermiddagen och kommer igen imorgon. Lite starkare, lite bättre!
Over and out
Over and out
Balansgång
Jag skriver ju ofta och mycket om hur kul det är att träna, hur bra det går och hur frustrerad jag är då jag inte får träna. Så har jag känt största delen under det senaste året.
Det är första gången i mitt liv som jag faktiskt kan träna på riktigt. Första gången jag kan ta i och inte behöver tänka på om jag eventuellt blir förkyld om jag springer intervallerna för fort eller tränar varje dag den veckan. Det gör ju nästan automatiskt att det blir kul att träna!
MEN det är ju inte alltid kul... Jag tror att de flesta idrottare känner igen sig i det. Det finns dagar då det är motigt och tungt. Dagar då man helst av allt skulle dra täcket över huvudet och inte stiga upp. Dagar då ett enda löpsteg känns som att bestiga Mount Everest. Idag hade jag en sådan dag. Då är det tur att man har träningskompisar som Emilia som kan dra ut en på ett pass och hjälpa en finna den inre styrkan att genomföra det man tänkt.
Jag körde ett crosspass 1,5h rullskidor och 1,5h löpning direkt därpå. Varje muskelfiber i min kropp och varje cell i min hjärna skrek NEJ då jag började rulla iväg i morse. Ändå finns det nån liten röst i huvudet som intalar en att det bara är att kämpa på, att det enda som betyder nåt är att slutföra det man påbörjat och att det inte går att sluta. Den rösten är jag lite för bra att lyssna på. Istället för att vila så kör jag kanske lite extra, som för att bevisa för mig själv att jag egentligen inte är trött. Det är en evig balansgång, när ska man vila och när ska man helt enkelt fortsätta kämpa?
Det är första gången i mitt liv som jag faktiskt kan träna på riktigt. Första gången jag kan ta i och inte behöver tänka på om jag eventuellt blir förkyld om jag springer intervallerna för fort eller tränar varje dag den veckan. Det gör ju nästan automatiskt att det blir kul att träna!
MEN det är ju inte alltid kul... Jag tror att de flesta idrottare känner igen sig i det. Det finns dagar då det är motigt och tungt. Dagar då man helst av allt skulle dra täcket över huvudet och inte stiga upp. Dagar då ett enda löpsteg känns som att bestiga Mount Everest. Idag hade jag en sådan dag. Då är det tur att man har träningskompisar som Emilia som kan dra ut en på ett pass och hjälpa en finna den inre styrkan att genomföra det man tänkt.
Jag körde ett crosspass 1,5h rullskidor och 1,5h löpning direkt därpå. Varje muskelfiber i min kropp och varje cell i min hjärna skrek NEJ då jag började rulla iväg i morse. Ändå finns det nån liten röst i huvudet som intalar en att det bara är att kämpa på, att det enda som betyder nåt är att slutföra det man påbörjat och att det inte går att sluta. Den rösten är jag lite för bra att lyssna på. Istället för att vila så kör jag kanske lite extra, som för att bevisa för mig själv att jag egentligen inte är trött. Det är en evig balansgång, när ska man vila och när ska man helt enkelt fortsätta kämpa?
Balansgång, vila eller träna?
Idag var varje steg en kamp, varje sekund fick jag intala mig själv att fortsätta. Det är såna dagar som träning inte är kul, men det är också sådana dagar som det bara är att bita i. För när säsongen drar igång och man orkar lite mer än året innan blir det värt varje svettdroppe man kämpat fram under träningssäsongen. Men om det är något jag borde lära mig så är det väl nog att bli bättre på att vila!
