Nu i helgen har jag tävlat två dagar i rad. Som vanligt i Östebotten var det rätt stenigt i botten och mina fötter klarade sig väldigt bra. I alla fall känner jag inget ikväll ännu. Kanske var det bara ovanan som gav upphov till smärtan under O-ringen?! Synd att missa två etapper där, men hellre det än att gå två månader på kryckor igen.

 

Nog måste jag säga att det märks att jag inte gjort nåt på tre månader. Oj oj oj så tungt det går, och mitt löpsteg är knappast en skön syn heller. Idag kollade jag mellantiderna från tävlingen och blev ändå rätt glad att inse att det inte fattas många sekunder per kontrollavstånd innan jag har en hygglig fart på. Skulle jag klara av att inte bomma skulle det förstås vara ännu bättre, men vackert så. Jag är bara glad att jag kan stå, gå och springa utan smärta. Resten är sist och slutligen inte så viktigt när det kommer till kritan.

Ja, det var så min kära syster beskrev mig och Susann efter att ha sett en bild från en av våra många geocatchingsturer i Åhus. Under O-ringen hann vi med mycket mer än bara orientera. Mest låg vi väl på stranden kanske, men inte så konstigt då vi bodde typ 50 meter från en av Sveriges finaste sandstränder. O-ringen ja, de va inge vidare för mig i år heller. Förra året diskad och iår hoppade jag över två etapper eftersom foten värkte lite på kvällarna efter loppen. Onödigt att riskera för mycket bara för O-ringen då det finns andr tävlingar jag skulle vilja springa. Dessutom inte värt att pressa mig helt slut bara för att kämpa om en plats bland de sista. Jag menar, kondisen kunde var bättre....förbättringspotential brukar jag prata om....om man inte tränat alls på tre månader känns det något segt att komma igång i början. Det borde nog ge sig om några veckor för grunden den har jag ju.

 

Mer orkar jag inte skriva för denna gång. Bjuder på en del bilder från vackra Åhus istället (ja och mina fötter och de där två trollungarna Linda pratade om)

 

Jag är ute på en riktig långsemester just nu. Nästan 3 veckor kommer jag att vara borta hemifrån. Resan började med lite strul men har gått som på räls efter det. Jag och AM trivs väldigt bra ihop, förutom att hitta på en massa skoj, prata, äta, umgås njuter båda två av att sitta i varsin ände av soffan och bara vra tysta. Perfekt kombination!

 

Jag började med att ge fötterna ett riktigt eldprov, en långdistans på nästan 8km. Det gick bra! Lite har de känts av då och då men jag känner hopp om att kunna delta i hela O-ringen nästa vecka :)

 

Som den turist jag är smakade jag på Kroppkakor. Jättegott! Lägg på lite grädde, lingonsylt och smör och jag är i himmelen.

 

Nu är jag hemma igen efter drygt en vecka på resande fot. Det är så roligt med träningsläger men nog är det alltid skönt att komma hem och lägga sig i soffan och bara dega. Jag har ju varit måttligt orörlig under våren på grund av diverse fotproblem, men testat på löpning ett par gånger innan lägret i Estland och det har funkat fint. Jag gick/joggade som en skugga på måndagens korridororientering och foten kändes inte av alls. Prima, tänkte jag! 30 minuter in i passet kör jag in en kvist i låret precis ovanför knäet. Jag hann ta mig för låret och tänka att "nu måste jag sy igen" för det kändes precis som förra året. Men som tur var höll det och blev en stor fet bula och ett litet sår. Däremot krampade hela låret ihop och jag fick nåt som kändes som löparknä. Min vanliga tur alltså.....

 

Jag vilade dagen efter och Ida tryckte på några triggerpunkter. En natt senare var det okej att springa igen så det var skönt, men låret är nog sig inte riktigt likt än. Jag har försökt stretcha men det är som att det inte vill ge med sig. Nåja, knäet är glömt nu. Sista orienteringspasset däremot, då började höger fot göra ont. Inte sådär överbelastningsont utan en skärande smärta nån gång då och då helt utan förvarning. Så stark smärta att musklerna slutade fungera och jag nästan ramlade ihop. Då e de illa! Jag avbröt passet och tränade inte mer det lägret. Nu har jag testat foten lite och det känns inte någonstans...konstigt!

 

Själva lägret var toppen även om terrängen inte var den lättast framkomliga jag varit med om. Däremot kommer VM 2017 att gå i samma område så för de som siktar dit är det bara vackert att vänja sig!! Inte får man nån fint krattad skog bara för att det är VM inte, man får ta det som serveras. Förutom orientering gjorde vi också några styrkepass och rörlighet och stretching. Det finns förbättringspotential om man ska vara snäll i orden.... Nästa program å jobbets vägnar är förutom ett par träningar FSOM i Borgå med tillhörande stoläger. Semester fram till augusti alltså. Vad gör man av all tid egentligen??

De flesta börjar göra sig i ordning för midsommar och planerar firandet in i minsta detalj. Jag har inga stora planer för midsommar. Hade det varit fint väder hade jag nog åkt en tur med kajaken men nu vet jag inte. Tror jag fortsätter mitt projekt att reda upp lägenheten. Tänk att det alltid blir råddigare då man börjar städa.....ganska konstigt egentligen. Så nu ligger hela min lägenhet på golvet medan det inte finns nästan nåt på hyllorna. Tvättmaskinen går för fullt också för på lördag åker jag ner till Helsingfors och sedan vidare mot Otepää, Estland. Där ska vi vara på årets långläger. Det ska bli spännande att uppleva Estlands skogar för jag har bara varit en gång tidigare och orienterat där och det var ingen höjdare. 

 

Nu lär jag fortsätta med mitt heldagsprojekt, lägenheten om jag ska få det fint och städat till midsommar.

Så var det dags igen. Imorgon startar årets upplaga av Jukola och det går iår av stapeln i Kuopio. Det är första gången sedan 2004 jag inte är med, det hade alltså varit mitt tionde år i rad men jag skippar löpningen detta år. Däremot åker jag med på resan i alla fall. Förutom att träffa en massa kompisar så är jag lagledare för vårt ladyteam. Det är alltså sju "damer" som springer herrstafetten, medelåldern på lager är väl ca 20 år så det är sju tuffa brudar som ställer upp. De startar mitt i fältet och förra året slutade vi på en 800e plats och jag tror att vi hoppas på att klå detta iår. Det borde gå med tanke på att vi startar 800 placeringar längre fram.

 

Det är med mycket blandade känslor jag reser till Kuopio. Det suger att jag inte får springa och det är tungt att hela tiden behöva förklara varför och hur tungt det känns då folk frågar. Dessutom antar de flesta att jag inte lyssnat på min kropp och kört foten ner i bottnen helt medvetet. Läser i min träningsdagbok från i vintras att jag nämnde foten första gången i slutet på februari, läser också att jag avbrutit de pass då jag haft ont (på utsidan hade jag ont) och då jag skrivit att foten värker hela tiden hade jag redan varit till läkare och det tog ett par dagar innan jag gick till fysioterapi. Där fick jag höra att hälbenet var helt fast men efter besöket att foten var i toppskick och "du kan springa redan ikväll". Åkte på läger strax efter det fysioterapibesöket och tränade 5 gånger och tävlade två gånger på 11 lägerdagar och hade 6 vilodagar på samma läger. Det blev så mycket värre i foten och jag kunde inte avgöra var det gjorde ont längre jag visste bara att det var någonstans nedanför knäet.

 

Så folk som tycker att jag pressat min fot för hårt lyssnar inte på vad jag säger. Jag gick till fysioterapi relativt fort efter att jag fattat att det inte var "normal" smärta och gjorde mina rehabövningar samvetsgrant. Jo, jag sprang men det hade jag fått höra att det inte var något problem att smärtan skulle gå om med mina rehabövningar och de antiinflammatoriska jag åt (såna som man får äta och trots det träna). Det blev värre och smärtan mer odefinierbar. Sedan flyttade sig smärtan till insidan av foten, var jag aldrig hade känt nåt. 

 

Just nu är jag superless på att inte få springa och jag vågar inte tänka på när jag kan börja springa igen. Försöker ta en dag i taget och vara någorlunda försiktig. Kör med tejp och skoinlägg nu. Vet inte om jag har ont men jag hoppas att jag inte har det.

Som jag skrev i mitt förra inlägg är jag äntligen kryckfri efter två månader på fyrhjulsdrift. Jag hade verkligen hoppats på att allt skulle vara tiptop vid det här laget och att jag skulle kunna återgå till normal aktivitet så småningom. Det hade jag kanske kunnat, men istället har jag dragit på mig en förkylning from hell. Typiskt! Nåja, inte hade jag ändå haft tid att träna just nu. I helgen har jag varit på träningsläger med ett gäng 15-åringar + att jag varit med och ordnat en träningsdag i en annan del av Österbotten. Eftersom jag så sällan är hemma och vill så mycket och inte har tid med fler lägerdagar får man helt enkelt slå ihop några ibland. Two in one liksom. Okej, inget att rekommendera för det var tufft och jag är rätt trött nu på kvällskvisten. Ännu en GPS-analys kvar och sedan sovdags.

 

Trots min förkylning har jag ändå rört på mig en hel del. En hel del mer än de två senaste månaderna och en hel del mer än jag borde. Det är helt enkelt inget att göra då jag har det jobb jag har, ibland måste man bara sköta vissa sysslor oberoende av vad kroppen säger.....tyvärr....jag hade gärna stått över. Men foten verkar inte ha tagit någon skada av att ha gått i skogen en hel del och förkylningen har blivit mycket mycket bättre på bara en natt, trots att jag svettats och flåsat som en gris i skogen i två dagar. Kroppen är allt bra konstig ibland...men jag tackar och tar emot för motgångar har jag nog av ändå.

Jag bara fortsätter med mina lediga dagar nu för tillfället. Det är rätt tråkigt men på något sätt får man ändå dagarna att gå. För tillfället funkar inte min jobbmail så det är något lättare att hålla sig från att jobba just nu, jag kan helt enkelt inte....Istället har jag hunnit gosa en del med mina katter. Varför katteländena ska lägga sig rakt över ansiktet hela tiden vet jag inte riktigt dock...inget jag uppskattar särkilt högt, i alla fall inte om jag ska läsa en bok.

 

 

Lördagen var en otroligt intensiv dag, eller det intensiva började redan på fredagen. Då var det avfärd kl 8 på morgonen, framme i Joutseno kl 15, träning kl 16-17 sen middag och sen iväg till tävlingscentralen (TC) och lägga upp tält och vimplar och diskutera lördagen med kollegan.

 

FM dagen då, lördagen, då var det tidig väckning (kl 7) och avfärd. På TC försökte jag hinna prata och peppa så många som möjligt och se till så att de hade med sig allt de behövde till starttröskeln. En starttröskel brukar finnas på FM och andra stora tävlingar och det är en linje påväg till starten de tävlande måste korsa innan en viss tid för att få starta. Detta för att de som startar sent inte ska kunna få några förhandskunskaper om terrängen osv.

 

Det var en varm dag, uppskattningsvis dryga +30°C. Jag hade givetvis ingen solkräm på mig....dumt! Å andra sidan blev jag bara lite lätt röd på ena axeln så jag klarade mig nog rätt bra. I kvalet var det några som inte gjorde sådär jättelysande ifrån sig och det blev spännande att se om de skulle ta sig vidare till A-final. Det är 40 i varje klass som kommer vidare så om det är mellan 60 och 80 startande så får man inte misslyckas helt kapitalt. De flesta av mina adepter kom i alla fall vidare så då var det att försöka hjälpa de ladda om för finalen. Att det var +30 gjorde att det var lite speciella förhållanden och vätskan blev extra viktig. Tydligen hade jag på förhand pratat om matens betydelse men inte nämnt drickans så mycket så det var några som glömde dricka tillräckligt. Synd!

 

När det var dags för finalen bänkade jag mig vid upploppet med telefon i hand för att få online resultat. Det var två oerhört spännande timmar innan vi hade resultaten i vår hand. Glädjande nog var det väldigt många som presterade väldigt bra!! Självklart finns det misstag att rätta till och de flesta kan tänka "om jag inte hade..." men tänker man så kan man nog aldrig vara nöjd. Jag är superstolt över mina träningsgrupper! De satte sig i spel, de kämpade OCH de visade att de kan! Till de som jag räknar som "mina" kom det 3 medaljer och 14 plaketter. Helt bra saldo med andra ord. Dessutom var det flera som inte var långt från medalj så kapaciteten finns, det gäller bara att få till rätt lopp på rätt dag så blir de där 14 plaketterna till medaljer de med!

Efter hela tre dagar ledigt och ett antal frustrerade timmar av att inte ha något att göra var det åter dags att åka iväg på läger. Vi har nu varit snart en vecka i Joutseno (typ Ryssland) och idag är sista dagen. Nästa veckoslut är det FM här. Ett FM jag hade hoppats på, jag hade velat prestera på. Nu står jag här med kryckor och får se på från sidan och försöka att inte känna mig bitter. Det hjälper ju liksom inte direkt att gräva ner sig... Jag hoppas däremot att det här förberedande lägret vi nu varit på har gett adepterna en massa viktig info om uppladdning, återhämtning och terrängen så att de har fått alla verktyg vi bara kan ge dom för att de ska prestera på topp. Jag hoppas alla presterar vad de är kapabla till! Då kommer jag vara nöjd!

 

Nu ska jag vara ledig i en vecka igen...vet inte hur det ska gå och hur mycket dumt jag kommer att hitta på men det får framtiden utvisa.

 

Ingen rast och ingen ro. Var hemma onsdag och halva torsdag. Under den tiden hann jag ordna en AV-träning och vara med och hålla i inträdestesterna till VIG. Sedan bar det i all hast iväg till Helsingfors och hela fredagen satt jag på ett infotillfälle/möte. Jag var helt supertrött och nickade till ett par gånger, vilket var enormt pinsamt.

 

Fick i alla fall njuta lite under resan också, jag fick åka buisness class på vägen ner så att jag inte skulle behöva gå så långt bak i planet. Sedan bodde jag på ett fint hotell, träffade några kompisar och åt den godaste pastan jag smakat i Finland. Händelserik helg trots att den knappt ens börjat med andra ord. Nu är jag hemma igen och ska fira morsdag med farmor och farfar och ta det lugnt ett par dagar innan jag åker iväg på nästa läger. Behöver jag ens nämna att det är pain att åka iväg på ett träningsläger och veta att man inte ens kan gå ut i skogen...?!

 

Följ min blogg med Bloglovin 

 

Efter att vi lämnat Söderhamn bakom oss kan jag konstatera att det är ganska skönt att ha sluppit brutal-väckningar i form av attack-pussar från en vild Aussie. Alltså systers hund Memphis aka Fisen är en social en som älskar att gosa och gör allt för att få pussa en i ansiktet, helst på munnen. Det är något jag inte uppskattar jättemycket tidiga mornar.

 

Vår resa i Söderhamn var riktigt bra och jag hann till och med besöka både Bollnäs och Alfta. I Alfta besökte vi Vinylstallet. En butik där de säljer vinylskivor. Ganska svårt att fatta att ett sånt ställe överlever, jag menar det kan ju inte vara stor åtgång på vinylskivor längre...

På lördagen startade vi tidigt från Söderhamn, åkte bil i en fem timmar ner till Eksjö, bekantade oss med orienteringsgymnasiet där, stod på en grusplan hela dagen och hejade på tiomilalöparna och körde tre timmar upp till Stockholm. Ganska intensiv dag med andra ord! På söndagen var vi i Stockholm och tog Helsingforsbåten på kvällen. Igår lite möten i både Helsingfors och Ekenäs. Idag möten i Helsingfors och en femtimmars bilfärd hem.

 

Det var det här med att ta det lugnt.... ;)

 

Nu har jag dragit iväg pappsen på semester. Vi började med en natt i Umeå och hann träffa en hel del folk där innan vi drig iväg neråt mot Söderhamn för att hälsa på syster med man. Vi ska spendera några dagar här innan bilen åter för oss söderut. Till helgen drar vi till Eksjö för att se på tiomila. Jag kommer inte att springa, fotstatus är att jag småningom börjar testa gå utan kryckor för att börja vänja fötterna. Jag lekte lite med Memphis idag på agilitybanan och jag tror inte att jag har ont av att jag sprang några steg här och där. Så jag är hoppfull om att det hjälpt att avlasta fötterna lite :)

Nu kommer en berättalse om Bulgarienlägrets skämt. Denna historia utspelar sig i ett mörkt och kallt Helsingfors klockan fyra på morgonen då en morgontrött Sabina försovit sig, kör för fort och möter en flock måsar. Väckning var klockan kvart i fyra och en stund senare var jag ute på vägen och körde för att plocka upp några orienterare. Jag var lite sen (som vanligt) och gasade på lite (som vanligt). Då jag plockat upp Ida och Julia åkte vi vidare för att hämta upp en tredje tjej. Någonstans mitt i Helsingfors sitter en flock måsar på vägen, helt omedvetna om faran som närmar sig. De får syn på bilen, men för sent. Flera av måsarna hinner inte riktigt lyfta och minst en träffar vindrutan med den påföljden att vindrutan och taket på bilen blir täckt av måsskit. Mina medpassagerare skriker av skräck och själv hajar jag nog också till, men blir inte riktigt lika rädd som de andra. När vi kommit över den första förlamande chocken av en fågel som träffat vindrutan så börjar jag skratta. Jag kom på ett skämt på lagom nivå för den tiden på morgonen och fick försöka lugna mig en stund innan jag kunde berätta åt de andra. Mitt i skrattattackerna klämde jag ändå fram: "Det är sådär man skrämmer skiten ur nån". Och lägrets skämt hade blivit fött, jag skrämde bokstavligen skiten ur en mås.

Nu har jag en längre tid haft ont i foten till och från. Ett första besök hos läkaren ledde till en remiss hos en fysioterapeut och antiinflammatioriskt. Peroneus tendinit var domen. En 14 dagars kur med antiinflammatoriskt hjälpte föga och fysioterapeuten misstänkte stressfraktur. Jag blev skickad till läkaren igen, som remitterade vidare till magnetröntgen. Fick svar igår, Plantar fasciit eller hälsporre, ska det tydligen vara denna gång. Så nu är det att åka till fysioterapeuten igen och få lite skoinlägg, tejp och massage. 2-4 månader utan att belasta så att det gör ont. Svårt det då det gör mest ont då jag sover....

 

I helgen är det SISU-läger på Norrvalla, Vörå. Det avslutas på söndag och nån timme senare är det dags för avfärd till nästa läger. Då blir det en natt i Helsingfors och sedan en vecka i Bulgarien. Där har jag aldrig varit så det ska bli spännande! Ingen rast och ingen ro här inte!!

 

Lägret i Danmark fortsätter. Sova, äta, träna, äta, sova, träna, äta osv. Det är dagsprogrammet. Låter inte så tungt kanske, men ack ni misstar er. I alla fall om man är sliten redan från början. Dock blev småtjejerna här på lägret superimponerade på mina språkkunskaper. Jag pratade med en dansk och de tror nu att jag kan danska, de förstod bara inte att jag pratade svenska ;) Jag låter de leva i tron att jag är superspråkkunnig!

 

Nu är jag åter hemma i Vasa och Sven har hittat sin holk. Jag har varit på en skolning i helgen. Då jag åkte dit var jag på lite halvdåligt humör och väldigt omotiverad, men under helgens gång har de trevliga människorna jag mött där fått mig att bli på bra humör och jag deltog aktivt i diskussionerna (PÅ FINSKA). Allt har gått på finska denna helg och jag märker att jag hela tiden lär mig mer och mer och det är kul! Dessutom har de finskspråkiga ett oändligt tålamod och skrattar aldrig trots att jag pratar långt ifrån korrekt. Det är skönt att veta att man kan säga fel och det enda de gör är att försöka förstå vad jag egentligen menar.

 

Nu är jag alldeles snurrig i skallen efter att ha försökt ta in för mycket info på en gång och dessutom på ett främmande språk. Att skolningarna varit 10+8h utan större pauser än 40 min lunch gör även det sitt. Nu ska jag sova och ladda för morgondagen. Det blir en lång dag med mycket planering och genomgång av helgens material (och tro mig...det är MYCKET papper).